Jag flyttade till Sverige 2007, och det dröjde inte länge innan jag fick brottas med begreppet ”valfriheten.” I USA, varifrån jag kommer, pratar man mer om ”personal responsibility” (individuellt ansvar) än just ”freedom of choice” (valfrihet), men i grunden handlar det om liknande ställning – staten ska inte styra allt, utan medborgarna själva ska få möjligheten att göra egna val.
För att kunna göra aktiva, informerade, och trygga val behöver man två saker: information och tid. Det måste finnas tillgång till opartisk, tydlig, fullständig och lättjämförbar information, samt tid för att undersöka och utvärdera de olika alternativ som finns.
Men för att försäkra att valfriheten verkligen bidra till förbättringar i samhället behöver man ha information inte bara om själva de produkter man ska välja mellan, utan också om de effekter som skapas av valfriheten.
I vissa fall är det ganska enkelt att jämföra produkter och göra val i en situation av ökad tillgång och inträde av nya aktörer, till exempel i apoteksreformen. Apoteken säljer ungefär samma produkter, så det gör nog ingen skillnad för de flesta vilket apotek man köper sin smärtstillande på. Men i andra fall är det betydligt mer grumligt.
Jag har tidigare skrivit om svårigheterna med valfriheten i pensionssystemet (UNT, 8/4), och där ser man tydligt bristen på pålitlig och opartisk information.
När det gäller investering i aktiefonder har forskning bevisat att det bästa valet är helt klart indexfonder, men ”rådgivarna” inom finanssektorn (både storbankerna och privata aktörer) talar gärna mer om sina egna aktivförvaltade fonder (SvD 10/9). Det tjänar helt enkelt mycket pengar på aktiv förvaltning genom höga avgifter, även om prestationen inte är så imponerande jämförd med index. Dessa aktörer har föga incitament att ge information om billiga indexfonder, trots att de är bäst för kunderna.
Tittar man på valfriheten inom sjukvården är bilden inte mycket klarare.
Enligt en rapport av Myndigheten för vårdanalys, har bara 24 procent av svenskarna (dock 33 procent i Uppsala län) bytt vårdcentral sedan vårdvalssystemet infördes.
En bidragande faktor är brist på information – se artikel av Ulrika Winblad, docent vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet på UNT Debatt i söndags 15/9.
Det är också allvarligt att man ofta saknar information om konsekvenserna av valfriheten, till exempel när det gäller den prispress som ökad konkurrens ska leda till. Det känns ju bra att få betala mindre för det man vill ha, men medan vi tydligt ser priset på prislappen är det mycket svårare att få information om hur varan har tillverkats, dess påverkan på miljön, människor (till exempel arbetarna), med mera.
Vi har sett flera exempel på sistone av de dolda konsekvenserna av en hård prispress i olika branscher. Ni kanske kommer ihåg hästköttskandalen? Enligt P1-programmet Kaliber (5/5), förklarar livsmedelsindustrins jakt på billigt kött varför man ser mer och mer att sjuka, antibiotikabehandlade hästar hamnar i matkedjan. Eller så kan man erinra sig skandalerna inom smartphone-produktionen (låga löner, usla arbetsförhållanden, obefintliga arbetsrättigheter). Det är inte alltid så lätt att bedöma den samlade effekten av prispressdynamiken, men det är motiverat att dra slutsatsen att effekterna inte är otvetydigt bra. Och slutligen finns frågan om tid.
Det är talande att Myndigheten för vårdanalys rapport visar att cirka 38 procent av de svarande är trötta på alla val. Är det rimligt att fortsätta öka valfriheten för medborgarna utan att ge oss de nödvändiga förutsättningarna att göra alla dessa val? Det handlar trots allt inte bara om information utan även tiden är central.
Hur många av förespråkarna för valfriheten pläderar också för en kortare arbetsvecka, så att vi medborgare hinner och orkar med att ta vara på vår ökade valfrihet?
David Jansson
lektor i kulturgeografi
Kulturgeografiska institutionen
Uppsala universitet
17/9 2013