Här på högstadiet fördjupar vi oss i fornnordisk diktning och renässanssonetter dagarna långa.
Skämt åsido. Låt mig förklara.
Förra året bodde jag i Ryssland för att lära mig om den ryska kulturen och gå i skola där, lära känna pappas hemland. Min mamma är finlandssvensk.
Jag kom till S:t Petersburg och fick ett nytt ämne på läsordningen: litteratur. Åhå.
Det blev mitt älsklingsämne och orsaken till att jag orkade stiga upp och gå till skolan varje grå, kall morgon.
Hemma i Norden hade jag aldrig haft litteratur. Någonsin. Vi hade visserligen ett ämne som kallas ”modersmål och litteratur”, men det är nonsens.
Läraren delade ut övningsböcker som vi fick sitta och pilla i för att lära oss rättstavning, och så hade vi en bänkbok som vi fick välja själva. Ibland blev vi ombedda att läsa lite i den. Vad ledde det till?
Ungefär hälften av klassen läste ingenting alls. Och andra hälften läste ju vad de ville, därför fanns det aldrig gemensamma samtalsämnen.
I S:t Petersburg gick litteraturtimmarna till så här: Vi, alltså hela klassen, fick en text att läsa i läxa, som passade ihop med det vi gick genom i historia. Det var medeltiden i sjuan.
Under hösten läste vi Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Sedan diskuterade hela klassen.
För två år sedan skulle jag ha tänkt ”Äsch, vad finns det att diskutera om en text?” Men i S:t Petersburg lärde jag mig att texter kan tolkas på olika sätt. Man försöker förstå vad författaren vill ha sagt och märker att här kanske finns påverkan av kyrkans inflytande, här kanske finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare och så vidare.
Det kläcks massor av idéer – man kan hålla på hur länge som helst. Och alla i klassen läste böckerna, för annars kunde man ju inte vara med i diskussionen.
Dessutom hade vi skriftliga prov om böckernas innehåll (de som var lata läste förkortade versioner).
Det är helt otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan.
Litteratur är en viktig del av oss. Litteraturen är den bästa vägen till att förstå hur den mänskliga psykologin utvecklats under tidens gång.
Varifrån kommer vår moral? Varför tänkte de så då på den tiden? Hur har tankesättet, de sociala normerna, reglerna utvecklats till det vi har nu? Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte där vi ska ut nu? Vi små, halvvuxna människor som kallas tonåringar. Ut i livet, om några få år. Och vad har vi då, vi svenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna …
För att behärska sitt språk måste man läsa djupare.
Borde man kanske inte satsa lite på riktig litteraturundervisning? Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!
Alevtina Parland
grundskolelev
går f n i svensk skola i Helsingfors
UNT 10/1 2013