RELIK. Förslaget om sprutbyte i Uppsala har, liksom i andra delar av landet, lett till en het debatt. Det är inte konstigt, eftersom det är ett kontroversiellt förslag. Sprutbyte brukar vanligtvis stödjas mycket starkt av smittskyddsläkarna, eftersom de inte har någon eller nästan ingen erfarenhet alls av narkotikamissbrukare. De tror att denna grupp fungerar som alla andra normala grupper som kommer regelbundet till sprutbytesplatser och lämnar tillbaka sina gamla sprutor och får nya.
Så fungerar det inte i verkligheten. Narkomanerna kommer inte regelbundet och lämnar inte tillbaka lika många sprutor som de fick förra gången.
Men så ser det ut i sprutbytesverksamheten i Malmö och Lund enligt tillgänglig forskning och socialstyrelsens tillsynsrapport. Den långvariga verksamheten i Skåne har pågått i flera decennier och startades ursprungligen utan tillstånd från Socialstyrelsen. Än i dag bryter man där i minst två avseenden mot den lag om sprutbyte som riksdagen har antagit. Men det intressanta är att spridningen av hiv-smitta inte är mindre i Malmö och Lund än till exempel i Göteborg, där man inte har sprutbyte. I både Göteborg och Skåneorterna är det enstaka personer som haft hiv och som sannolikt blivit smittade utanför dessa regioner.
Så vad händer om det skulle uppstå en liten hiv-epidemi? Stockholm har haft en sådan – också beroende på smitta utifrån, sannolikt från Ryssland eller Baltikum. I Stockholms startades av några läkare, psykologer och sjukskötare en uppsökande studie, där man försökte nå så många narkomaner som möjligt under en bestämd period för hiv-tester, meddelande av testresultat samt smittskyddsförebyggande information och vaccination mot hepatit B. När undersökningen hade avslutats hade också hade hiv-epidemin också upphört att spridas. Först därefter inleddes en begränsad sprutbytesverksamhet i Stockholms stad.
Vad kan man lära av detta? Först och främst att sprutbyte inte är något absolut skydd mot hiv-smitta. Men också att en väl genomförd uppsökande verksamhet kan stoppa en hiv-epidemi. Exemplet Göteborg visar att om smittskyddsläkarna och beroendeläkarna sköter sina uppdrag väl, behöver man inte införa sprutbyte och exemplet Stockholm visar att en hiv-epidemi kan stoppas med andra och kanske bättre metoder än sprutbyte. Det man också vet om till exempel Skåne är att narkotikamissbruket har ökat mer där än i Göteborg och Stockholm under senare år.
Vad säger forskningen om sprutbyte som metod mot hiv-smitta och hepatit C-smitta? Det finns inte en enda vetenskaplig studie i världen som visar att sprutbyte kan stoppa hepatit C-smitta.
När det gäller hiv-smitta gav WHO en läkare i Australien uppdraget att göra en sammanställning av forskningsresultat om sprutbyte. Rekommendationen blev: inför sprutbyte! WHO ställde upp på detta och har rekommenderat sprutbyte.
Men en brittisk forskargrupp har för ett par, tre år sedan tittat på underlaget som den australiensiske läkaren sammanställt. De har gått igenom varje studie och funnit att flertalet av dessa studier inte håller för en vetenskaplig granskning.
Endast ett litet fåtal studier motsvarar den vetenskapliga kvalitet man måste kunna ställa för att dra de slutsatser som gjordes i underlaget för WHO-sammanställningen. Ett par av dessa studier talar mot att sprutbyte har någon positiv effekt, någon studie talar för att det finns en sådan effekt. Det brittiska forskarteamet har varit mycket försiktigt i sina uttalanden och slutsatser. Men det faktiska resultatet av deras granskning av WHO-sammanställningen är att det saknas vetenskaplig evidens för WHO:s rekommendation av sprutbyte.
Med denna bakgrund är det mycket märkligt att olika politiska grupper uttalar sig för att forskningen visar att sprutbyte har positiva effekter. På vilken grund hävdar de detta? Har de inte läst på ordentligt? Eller är det bara vad de tror? De borde tala om vilka studier de lutar sig mot. Men de gör inte det.
Vi är några folkpartister som inte har övertygats om att sprutbyte har någon märkbar positiv effekt mot hiv-smitta. Vi har kommit fram till denna ståndpunk både genom att ta del av den forskning som finns på området och genom kunskap om hur oregelbundet den enskilde narkomanen fungerar i ett sprutbyte.
Vi är övertygade om att en väl genomförd uppsökande verksamhet med hiv-tester, meddelande om testresultat kombinerat med konkret smittskyddsinformation och hepatit B-vaccination är den hittills bästa metoden.
Det är också den metod som kan leda den enskilde narkomanen in i en positiv behandlingsmotivation – en effekt som är minst lika viktig för narkomanens hälsa och välbefinnande, eftersom det faktiskt bara är ett litet antal narkomaner som dör av hiv-smittan (Aids) men desto fler som dör av andra orsaker, inte minst av hepatit C-smitta som sprutbyte inte skyddar mot.
Vi vill därför markera att vi har en annan uppfattning om detta än vad folkpartister hittills framfört på denna debattsida.
Rolf Bromme
journalist och landstingspolitiker (FP) i Stockholms län
Peter Falk
ersättare i Socialnämnden för barn och unga samt kandidat (FP) till fullmäktige i Uppsala
Åsa Jansson
kandidat (FP) till fullmäktige i Uppsala
UNT 17/10 2013