Människan är en meningsskapande varelse som under alla tider försökt strukturera sin tillvaro på olika sätt. Vi behöver tro på det vi gör vare sig vi är ateister, humanister, kristna, marxister, buddhister, muslimer etc. Vi skapar mening genom att förhålla oss till verkligheten genom olika tanke- eller trossystem.
Faran är om dessa strukturerande idésystem får ta patent på sanningen vilket i värsta fall kan leda till mördandet av människor i en abstrakt idés namn. Den absolutistiska sanningen är det farligaste som finns och kanske är det därför bara bra att sanningen relativiserats i vårt svenska samhälle. Inget trossystem kan längre göra anspråk på en totaliserande världsförklaring.
Att religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet hotas av ateismen för det goda med sig att därmed sker en rening av det religiösa tänkandet. Faktum är att religionen i vår tid har förlorat sin trovärdighet därför att den inte längre kan tala till nutidsmänniskans själ. Själen finns kvar i nuet med sin längtan och oro men det religiösa tänkandet befinner sig långt bort i det förflutna.
Ateismen representerar kanske den första fasen av ett nytt religiöst tänkande som inte grundar sig på teologi eller dogmatik utan på en här-och-nu-medvetenhet. Ja, ateismen är också en form av religion!
Det pratas mycket om värdet av mångkultur i vårt samhälle. Men det blir bara munväder om pratet inte omsätts i praktiken i vår omvärld.
Ett mångkulturellt värdesystem tillåter alla slags synsätt på sanningen utifrån grundtanken att alla människor i alla kulturer har meningsskapandet gemensamt. Ett mångkulturellt tänkesätt är ett meningsskapande tänkesätt för framtiden.
"Gud är död!" utropade Nietzsche en gång. Javisst, våra traditionella föreställningar om Gud är döda vilket i och för sig är positivt.
Den traditionellt religiöse har mycket skräp i skallen som måste rensas bort. Vi måste skapa oss nya bilder av en Gud som känns giltiga på 2000-talet och kanske måste vi då befria oss från alla slags gudsbilder.
Den tomma väggen, den tomma tanken, den tomma gesten är det som alltid funnits bakom och bortom våra gudsbilder. Ateisten vänder sig mot den tomma tanken liksom humanisten eller för den delen de flesta sekulära rörelser. Och mystikern sträcker fram en hand mot den tomma idén och griper den. Den romersk-katolske teologen Karl Rahner sa vid ett tillfälle: "Om de kristna i framtiden inte blir mystiker kommer det inte att finnas några kristna."
Utgör vårt ateistiska och mångkulturella samhälle en fas mot en ny religiositet? Jag vill gärna tro det. Det är en religiositet som ser sanningen som något relativt och utbytbart medan själva meningsskapandet hela tiden fortgår på alla samhällsplan. Det goda samhället liksom det goda livet är inte beroende av någon specifik religiös uppfattning utan av hur meningsskapandet i sig praktiseras i vardagen.
Meningsskapandet är i grunden religiöst så länge som det bygger på det som är större än individen.
När jag besökte Marrakech häromåret stod jag ofta på takterrassen till vår riad där vi bodde och lyssnade till böneutropen över stan. Det muslimska böneutropet inleds med frasen "Allahu akbar", Gud är större. Det som är större är det vi inte vet, det som får hjärtat att klappa fortare av glädje, det som sjunger en ny sång med de intergalaktiska tomma avstånden. Det som är större är den nya form av religiositet som just nu håller på att växa fram i dagens svenska samhälle.
I sin bok En ny kristendom för en ny värld från 2005 diskuterar den amerikanske teologen John Shelby Spong behovet att omvärdera kristendomens budskap för vår tid. Han har fått en del mothugg från svenska teologer, men faktum kvarstår att hans idéer om nödvändigheten att förnya kristendomen från grunden för att den ska kunna överleva känns mycket relevanta. Den nya religiositet som Spong ser framför sig gör det möjligt att på en och samma gång vara postmodern och kristen, att inta en skeptisk attityd mot alla slags sanningskrav och samtidigt bevara sin kristna tro.
Spong menar att de traditionellt kristna står i ett infantilt beroendeförhållande till Gud och att det är dags för världens kristna att bli vuxna och mogna människor som inte behöver luta sig mot en naiv gudsrelation i en osäker och otrygg värld.
Gud vill inte längre att vi ska vara hans barn utan han/hon/det/något/inget vill att vi ska bli vuxna och existentiellt mogna människor som tar ansvar för vårt eget öde. Och en viktig del av ödet att vara människa är att bli medveten om det autentiskt andliga i tillvaron.
Bo Gustavsson
författare, medlem i tidskriften Minarets redaktion
UNT 31/12 2006
författare, medlem i tidskriften Minarets redaktion
UNT 31/12 2006