I opinionsundersökningar säger ungefär åtta av tio svenskar att förnybar energi och energieffektivisering är viktigare än satsningar på kärnkraft och fossila bränslen. Det står även klart att förtroendet för kärnkraften har minskat markant i Sverige efter olyckorna i Fukushima. De som vill avveckla blir fler, de som vill bygga ut blir färre. Särskilt kvinnor och yngre är kritiska. Opinionen i omvärlden förändras också. Tyskland snabbar på kärnkraftsavvecklingen och italienarna sa nyligen nej i en folkomröstning.
Den politiska aktiviteten är hög i många länder. Men när Tyskland och Japan – Europas och Asiens kanske främsta ekonomiska motorer – nu avvecklar eller vänder kärnkraften ryggen så är det tyst bland svenska politiker. Ungefär som att Sverige inte skulle påverkas. Ungefär som att lärdomen från Fukushima vore att en tsunami är farlig, och inte att det återigen visat sig att kärnkraften är extremt svår att hantera om något oförutsett inträffar – vilket det alltid gör förr eller senare, också i Sverige.
Det är svårt att förutsäga risker. Jordbävningar och översvämningar menade kärnkraftsindustrin i Japan var hanterbara, men nu vet vi att industrin tog fel. Det oförutsedda sker ganska ofta, också i Sverige. Incidenten i Forsmark i Sverige år 2006 visar detta tydligt. Då föll den yttre elförsörjningen bort och vissa interna säkerhetssystem fallerade. Rent slumpmässigt råkade som tur var andra fungera. Beräkningar visar att sannolikheten för härdsmälta var 790 gånger högre än målsättningen.
Även om det som hände i Fukushima alltså skulle kunna hända här, om än med ett annat förlopp, så tiger allstå många politiker. Jag tror det beror på låsningar i blockpolitiken. Många centerpartister som inte alls vill ha ny kärnkraft i Sverige hukar av rädsla för att störa regeringssamarbetet. Detta trots att över 80 procent av centerväljarna enligt Novus Opinon inte vill bygga nytt, och trots att nästan dubbelt så många vill avveckla som fortsätta driften och vid behov bygga nytt. Även moderata väljare svänger. Enligt Novus Opinion ville i höstas 60 procent bygga ut kärnkraften vid behov, nu är siffran 46 procent, vilket är färre än de som vill avveckla eller fortsätta driften utan utbyggnad. Flera yngre moderater som är miljöengagerade gillar inte ny kärnkraft, men bara i smyg. Detsamma gäller många gröna liberaler i Folkpartiet. Socialdemokraterna är kluvna i frågan. Majoriteten säger tydligt nej till nya reaktorer i Sverige, men flera profilpolitiker vill bygga ut och Juholt är förvånansvärt tyst.
Det är beklagligt att debatten knappast förs. Om olyckorna Fukushima inte blev dödsstöten för kärnkraften så blev de sannolikt början till slutet på ett bredare avståndstagande från kärnkraften och en rejäl injektion för den förnybara energin.
I Sverige är det särskilt lätt att avveckla kärnkraften och att ersätta dess bidrag till drygt en tredjedel av den svenska elanvändningen. Redan effektiviseringar och el från nya vindkraftverk räcker. Till det kommer el från biomassa och sol. Sammantaget klarar Sverige energiförsörjning utan kärnkraft samtidigt som exporten av el till andra länder som i dag är beroende av kolkraft kan fortsätta växa.
Visst lär det finnas enstaka kärnkraftskramande nationer i den värld som nu satsar alltmer på förnybar energi. Dessa blir alltmer beroende av ett energislag som förutsätter råvaror som inte förnyas och som dras med allvarliga olycksrisker och ett livsfarligt avfall. De blir alltmer ensamma i sin envishet och riskerar att tappa mark i teknikutvecklingen och tvingas till nationell uranbrytning.
Jag vill inte att Sverige ska bli en sådan förlorare. Ska vi slippa det så krävs till att börja med en ny grundläggande debatt om energipolitiken i landet. Vilka politiker vågar delta?
Mikael Karlsson
ordförande
Svenska Naturskyddsföreningen
UNT 29/7 2011