Intresse för Afrika - eller Afrikas resurser?

Både biståndsmyndigheter och tidigare regeringar har i många år arbetat med försök att sätta fokus på Afrika. Låt oss hoppas att det svenska intresse för Afrika, som Carl Bildt beskriver 4/6, är genuint, och inte bara handlar om att kappköra med kinesiska och andra investare för att komma åt Afrikas resurser. skriver Claes Leijon.

Uppsala2013-06-04 15:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

REPLIK. När Carina Hägg (S) (UNT Debatt 25/5) i sin iver att rädda Nordiska Afrikainstitutet som självständig myndighet passar på att tjonga till alliansregeringen för ”dokumenterat ointresse för Afrika”, och Carl Bildt (M) sedan i UNT 4/6 svarar med samma mynt, så är det en olycklig utveckling av partipolitiskt käbbel med bistånd som slagträ

I själva verket har både biståndsmyndigheter och tidigare regeringar i många år arbetat med att försöka sätta fokus på Afrika och Afrikas fattiga. Ett av många exempel är när den statliga biståndsmyndigheten SwedeCorp med inriktning på industri och handel i början på nittiotalet genomförde den årslånga kampanjen ”Africa Next”.

Häggs oro måste dock ses mot bakgrund av den tydliga polarisering av biståndsfrågorna som inleddes genom den moderata biståndsministerns entré på scenen efter regeringsskiftet 2006. Samtidigt som hon talade om resultat och effekter på ett sätt som vore det nyheter för biståndets handläggare, såg man till att genom drakoniska beslut kraftigt avlöva den största biståndsmyndigheten på både kapacitet och kompetens.

Och på samma sätt lånar sig nu Carl Bildt till formuleringar som är missledande och tendentiösa. I hans svar på Häggs angrepp står, efter en lång uppräkning av högnivåkontakter, att regeringen ”nyligen beslutat om nya strategier för Tanzania och Zambia, två konkreta exempel på att den fortsatta reformeringen av svensk biståndspolitik får genomslag”.

Landstrategier är inget nytt. Sådana har formulerats i minst tjugotalet år och innehållet i de båda nämnda, ”nya” strategierna ligger väl i linje med tidigare inriktning.

Låt oss hoppas att det svenska intresset för Afrika nu är genuint och baserat på det syfte som biståndet haft som uttrycklig ledstjärna ”att ge fattiga människor förutsättningar att höja sin levnadsstandard”. Och att det redovisade intresset inte bara handlar om att i postkolonial anda hjälpa svenska företag att kappköra med kinesiska och andra investare för att komma åt Afrikas resurser.

Claes Leijon
arbetat med biståndsfrågor sedan 1974

Läs mer om