Vid fyratiden på morgonen 11 december avslutades klimatmötet i Durban efter två dygns manglingar på ministernivå. Uttröttade delegater applåderade, medan miljöorganisationer kritiserade uppgörelsen, eftersom den sköt upp ett nytt bindande avtal mot klimatförändringar ytterligare åtta år.
Och klimatforskarna är tydliga: om den globala uppvärmningen ska kunna begränsas till 2 grader över förindustriell nivå har vi ingen tid att förlora. Omställningen måste börja nu.
Insikten om frågans betydelse har onekligen ökat också på den politiska nivån. Människans påverkan på stora naturliga system är bevisad, och det gäller inte bara klimatet. Vår generation är den första någonsin att ställas inför detta dilemma: grundläggande levnadsmönster måste förändras, den industriella utvecklingen ta nya vägar, medan ekonomiska problem måste lösas och fattigdomen minskas.
Samtidigt är trögheterna i politiska och sociala system uppenbara. President Obamas situation är inte unik men ovanligt tydlig: han har säkert politisk vilja att tackla klimatfrågan, men han har inte politisk kapacitet att påverka kongressen – situationen i USA är helt blockerad fram till presidentvalet hösten 2012.
Det är i det perspektivet som man måste analysera läget efter Durban. Utan aktiv medverkan av USA och de stora snabbt växande BASIC-länderna (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina) i en globalt bindande överenskommelse kan utsläppsminskningar av den storlek som behövs för tiden fram till 2050 inte åstadkommas. Därför går det inte att undvika en övergångsperiod i förhandlingarna med sikte på 2020.
EU tog i Durban åter upp den ledande roll, som man inte lyckades hålla i Köpenhamn 2009. Unionen utvecklade nu ett bra samarbete med ett stort antal u-länder, i första hand i Afrika, men också de små ö-länderna i Stilla Havet och Karibien. Därmed skapades förutsättningar för EU att kunna acceptera en andra åtagandeperiod i Kyotoprotokollet, vilket var ett grundläggande önskemål från hela u-landsgruppen. För EU:s del var nämligen ett villkor att BASIC-länderna skulle acceptera att i en långsiktig överenskommelse efter 2020 deltaga med bindande åtaganden av liknande karaktär som de gamla industriländerna.
Nu sattes Kina och Indien under press från det stora antalet fattiga u-länder att vara flexibla på den här punkten, vilket öppnade dörren för den avgörande manglingen om formuleringen av texten om att påbörja förhandlingar om ”ett protokoll, ett annat legalt instrument eller ett överenskommet resultat med rättslig kraft”, som ska antas senast 2015 med sikte på att träda i kraft från 2020. Det var den här formuleringen, som EU och Indien lyckades komma överens om på natten till 11 december.
Därmed är förhandlingsprocessen tills vidare räddad, baserad på de politiska förutsättningar som finns nu. Genom skicklig hantering av Mexiko i Cancún 2010 och Sydafrika i Durban 2011 har man nått de politiska och tekniska mål som kunde uppnås i en situation där den ekonomiska krisen tagit över uppmärksamheten och där perspektiven för framsteg i substans var blygsamma.
Resultatet av klimatmötet i Köpenhamn 2009 betraktades från början närmast som en katastrof, eftersom förväntningarna hade skruvats upp till en orealistisk nivå. Så småningom visade sig ändå Köpenhamnsöverenskommelsen ha ett innehåll som kunde utvecklas ytterligare. Inför både Cancún och Durban var förväntningarna låga men resultaten påtagliga.
I dag inser vi att dessa tre viktiga möten måste ses i ett sammanhang, och då kan resultaten av Durban sammanfattas på följande sätt:
- Bortom all retorik kring Köpenhamn kunde man där komma överens om att frivilliga utfästelser om nationella utsläppsreduktioner skulle anmälas till konventionens sekretariat. Ett stort antal länder, både i nord och syd, redovisade sina löften. I dag kan vi konstatera att detta inte räcker, men att det finns möjligheter att ytterligare justera upp nivåerna.
- I Durban kom man överens om detaljerna i de principbeslut som fattades i Cancún om en grön klimatfond, anpassningsåtgärder vid klimatförändringar, samarbete om teknisk utveckling, och särskilda åtgärder för att bevara och utveckla skogsresurser.
- Förhandlingarna gjorde det möjligt för EU att gå in i en andra åtagandeperiod i Kyotoprotokollet, och därmed internationellt låsa sina egna redan träffade beslut att till 2020 sänka sina utsläpp med 20 procent. Även Norge, Schweiz och Nya Zeeland kommer sannolikt att ansluta sig. Kanada, Japan och Ryssland har däremot deklarerat att man inte kommer att vara med i en andra åtagandeperiod. Men det är bara Kanada, som hittills formellt anmält utträde. Och enstaka avhopp påverkar inte protokollets tillämpning eller legala status.
- Mot bakgrund av dessa tre punkter har alltså Klimatkonventionen stärkts för perioden fram till 2020. Samtidigt har ”Durban-plattformen för ytterligare åtgärder” öppnat vägen för det långsiktiga samarbetet inom FN:s ram om klimatfrågan. Beslutat innebär att en särskild arbetsgrupp skapas för att fram till 2015 komma överens om den klimatregim som ska gälla efter 2020.
Formuleringarna som accepterats av de stora u-länderna innebär att dessa ska omfattas av samma regler som de gamla industriländerna. Däremot sägs på detta stadium ingenting om åtagandenivåer för olika länder eller ländergrupper.
Nu återstår det att se om kompromissviljan från Durban kommer att bevaras i de fortsatta förhandlingarna. En ny forskningsrapport från den internationella klimatpanelen IPCC om extrema väderhändelser kommer fram under det närmaste året, och lär bekräfta att riskerna med en fortsatt uppvärmning av atmosfären är påtagliga, och kan leda till stora kostnader av olika slag.
Omställning av energi- och transportsystem pågår, men beroendet av fossila bränslen finns kvar. Bortom dagens omedelbara ekonomiska och sociala problem måste debatten om grundläggande överlevnadsfrågor fortsätta.
Bo Kjellén
forskare Stockholm Enviroment Institute
UNT 15/1 2012