REPLIK. På UNT Debatt 20/3 läste jag en intressant artikel om jämställdhet i högskolan av Johannes Danielsson och Lena Sommestad, ordförande Saco Studentråd respektive S-kvinnor. De är med rätta missnöjda över bristen på jämställdheten i den svenska högskolan. Det är jag också. Ojämställdhetens normer i hemmet och på arbetsmarknaden kommer inte att brytas förrän vårt utbildningsväsende slutar reproducera dem.
Den ojämställdhet både Danielsson, Sommestad och jag ser i högskolans värld är del av en större struktur. Det är i den ordning som en genomsnittlig man kan tjäna 3,6 miljoner mer under sitt liv än en genomsnittlig kvinna. Vi vet att kvinnor utför majoriteten av hemarbetet, att nio av tio av alla som jobbar deltid på grund av vård av barn är kvinnor och att kvinnor tar ut den absoluta majoriteten av föräldraledigheten. Det är denna helhet vi bekämpar när vi rör oss framåt.
Snabbare måste den förändringen ske på våra högskolor och universitet. Vi ser hur kvinnorna dominerar i början av den akademiska karriären för att sedan bli allt färre. Av dem som börjar studera är 55 procent kvinnor och hela 65 procent av alla examensbevis ges till kvinnor. Sedan händer något. Bland doktoranderna är 48 procent kvinnor och bland professorerna bara 23 procent. Kvinnor öppnar starkt, men blir allt färre högre upp i hierarkierna.
Parallellt finns en annan bild av verkligheten. På de tio främsta forskningsuniversiteten med de största forskningsinstitutionerna i landet är sju av tio rektorer kvinnor. Också om vi räknar med alla universitet och högskolor i Sverige är en majoritet rektorer kvinnor. Det är en drastisk skillnad mellan topptjänsterna på forskarsidan och topptjänsterna inom akademins ledning.
Men denna partiella framgång måste sprida sig. Danielsson, Sommestad, jag och alla andra engagerade har rätt att vara missnöjda och försöka förändra. De två första förslag Danielsson och Sommestad lyfter syftar till att bryta könsbundna utbildningsval genom uppmuntran och information. Det ska vi göra. Regeringen genomför nu en satsning för att kompetensutveckla studie- och yrkesvägledare med målet att ge eleverna i grund- och gymnasieskola en bred, allsidig och könsneutral vägledning till arbetsmarknaden.
Danielsson och Sommestad tar också upp den viktiga frågan om studenters trygghet vid sjukdom och ofrivilliga studieavbrott. Denna trygghet är, som Saco studentråd mer än någon annan organisation tydliggjort, inte tillfredsställande.
Jag hyser därför stora förhoppningar till att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som just nu arbetar igenom våra socialförsäkringssystem och dess gränssnitt ska visa oss en bättre ordning än dagens.
Sist tar även Danielsson och Sommestad upp åtgärder för rättvisa karriärer och tjänstetillsättningar inom högskolan. Regeringen har satt upp mål för hur stor andel av de nyrekryterade professorerna som ska vara kvinnor under perioden 2012-2015. Just nu ser vi över konstruktionen av lärosätenas mål och uppföljningen av dem för att öka effektivitet än mer.
Sammantaget är min slutsats – två månader in på min post – att mycket bra har gjorts, men det finns mer att göra. Därför reser jag nu runt till universitet och högskolor för att få intryck och information. Flera av dem jag träffar pekar på att det vore önskvärt att kunna göra uppföljningar när det gäller fördelningen av offentliga medel till enskilda forskare. Jag fortsätter gärna diskussionen med både Saco studentråd och S-kvinnor. Vi har som politiker och studentfack mycket att diskutera vidare.
Maria Arnholm
jämställdhets- och biträdande utbildningsminister (FP)
UNT 16/4 2013