Sextiotusen kvadratkilometer av Östersjöns botten är död. Men nu kanske det vänder. Problemlösarna måste bara höja blicken.
Nyligen har två forskarrapporter släppts. Båda har spritt ljus över frågan om hur vi kan minska övergödningen av Östersjön. Och båda visar, klokt nog, att det krävs större tilltag än att jaga privatpersoners enskilda avlopp.
Havsmiljöinstitutets forskningsrapport visar att om vi minskar konsumtionen av protein i kosten med 25 procent så skulle vår belastning av fosfor till havet minska med 40 procent. Svenskarna skulle minska de årliga fosforutsläppen till havet med 200 ton bara genom att äta mindre kött och baljväxter.
I dag tillsätts fosfor i livsmedel för att behålla vätskan längre (charkprodukter och importerad kyckling). Om de tillsatserna försvann skulle utsläppet av fosfor i havet minska med 60 ton per år, visar samma rapport. Det är en ungefär lika stor minskning som det redan införda förbudet mot fosfor i maskindiskmedel.
Den sammanlagda effekten av dessa två förändringar borde ligga någonstans mellan 200 och 260 ton per år.
Författarna skriver att ”I stället för att ytterligare reglera hur lantbrukare ska undvika emissioner av näringsämnen skulle belastningen på havet kunna minskas genom att på olika sätt påverka vilken mat som efterfrågas av konsumenterna. Såväl konsumenter som producenter, upphandlare, detaljhandlare och opinionsbildare i media kan bidra.”
Författarna glömmer dock att den största regleringsivern idag inte gäller lantbruket, utan de enskilda avloppen. Detta trots att de enskilda avloppen inte släpper ut tillnärmelsevis lika mycket fosfor och kväve som någon annan aktör eller sektor i rapporternas tabeller. Därför borde den första slutsatsen av rapportens resultat snarare vara att arbetet med att minska fosforutsläppen måste fokusera på större utsläppskällor än enskilda avlopp. Och framförallt på åtgärder som är mer kostnadseffektiva än att bygga om hundratusentals privatpersoners enskilda avlopp.
Den andra rapporten har gjorts av IVL, SLU, SCB och SMHI. Där konstateras att Sverige i Helsingforskommissionen lovat att släppa ut maximalt 308 ton fosfor per år till Östersjön. Enligt de nya beräkningarna i rapporten släppte vi ut 780 ton till Östersjön 2014. Vi har alltså lovat att minska Sveriges utsläpp med 472 ton per år. Av de totala utsläppen är 410 ton orsakade av människan, medan 370 kommer från naturens läckage. Även om vi stoppade alla mänskliga utsläpp skulle vi alltså inte hålla vad vi lovat. Författarna skriver att om vi ska uppnå målen måste vi minska de naturliga utsläppen, ”t.ex. genom skapande av våtmarker”.
Det är intressant att båda forskningsrapporterna höjer blicken från att jaga det nuvarande favoritbytet, fritidshusägare och boende på landsbygden, till att fundera kring de stora utsläppskällorna och vad vi kan göra åt dem. Utvecklingen är positiv. Låt forskarna leda vägen. Kanske kommer vi tack vare dem att lyckas rädda Östersjön.
Anna Werner
Samhällspolitisk analytiker
Villaägarnas riksförbund