FN bildades 1945, förklarade sig de 51 bildarnationerna beslutna ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Dessvärre har varken de eller övriga nationer lyckats särskilt bra med denna föresats. Det finns förvisso positiva exempel på att väpnade konflikter har avstyrts och andra har avslutats och ersatts av fredligt samarbete. Dock har miljoner människor fått sätta livet till helt i onödan.
Dessutom hänger ett Damoklessvärd över mänskligheten: hotet om ett förödande kärnvapenkrig, startat avsiktligt eller av misstag. I sin uppmärksammade bok Jordens öde erinrade Jonathan Schell om den bibliska myten om Adam och Eva. När de – efter att ha ätit av kunskapens träd – drevs ut ur paradiset, blev de dödliga. Mänskligheten har fortsatt att äta av kunskapens träd i sådan omfattning, att vi nu kan förgöra oss själva. Ett omfattande kärnvapenkrig skulle innebära både människornas död och mänsklighetens död. Den andra döden. Döden skär av livet. Förintelsen skär av födelsen. Kvar blir med Schells ord ”en republik av insekter och gräs”.
Insikten om detta fick i juli 2017 över 120 nationer att i FN:s generalförsamling rösta för ett förbud mot kärnvapen. När 50 stater ratificerat avtalet blir det gällande lag. Det är hög tid att det sker. Uppenbart anser den norska Nobelkommittén också detta, en åsikt den markerade genom valet av ICAN – International Campaign to Abolish Nuclear Weapons – som 2017 års fredspristagare. Kemiska vapen, biologiska vapen, klusterammunition och landminor, riktade mot människor, är alla redan förbjudna. Det utesluter visserligen inte, att regimer kan tillgripa dessa vapen, men de dömer därmed sig själva som kriminella. Lagar utplånar inte brottslighet, men de kan ställa förövarna till svars. Nu har turen äntligen kommit till kärnvapnen. Motståndet från kärnvapenalliansen Nato och andra kärnvapenstater bekräftar, att ett lagfäst kärnvapenförbud inte är verkningslöst. Deras motstånd är därför ett starkt argument för konventionen.
Utifrån Sveriges mångåriga kamp mot kärnvapen kunde man ha förväntat sig, att Sverige stod i första ledet som pådrivare för resolutionens tillkomst och som ratificerare av konventionen. Så har inte varit fallet. I stället tycks påtryckningar från USA ha fått regeringen att blinka och skjuta på en eventuell ratificering till efter valet. Förevändningen är en utredning om konsekvenserna av en ratificering. En sådan utredning före beslut blir meningsfull först när en icke-ratificering är ett möjligt alternativ. Det skulle i praktiken innebära, att Sverige visserligen röstade för förbudet men inte nödvändigtvis anser skälen tillräckligt starka för att förbudet ska göras till gällande internationell lag. Mycket förvånande. Tvärtom måste det vara helt uteslutet, att Sverige avstår från att ratificera konventionen. Den – liksom de tidigare ovannämnda förbuden mot vissa vapen – har en tydlig normerande effekt.
Konventionen om totalt förbud mot kärnvapen blir internationell lag, när 50 länder ratificerat den. Möjligheten för Sverige att påverka andra länders vägval bör inte underskattas. I Sverige är det riksdagen som beslutar om ratificering. Alla medborgare bör därför genom aktiva informationsinsatser från utrikesdepartementet upplysas om kärnvapenkonventionen och dess innebörd. Dessutom bör alla partier redovisa före valet, om de principiellt stöder en ratificering eller ej. Frågan är så viktig, att den för inte så få kan bli avgörande för på vilket parti de kommer att rösta.
Bernt Jonsson