Med några få undantag väljer landets ledande politiker inför de stundande valen att fokusera på de traditionella välfärdsfrågorna: jobben, skolan och vården. Den debatten handlar även om skattetryckets storlek och fördelning. Allt detta är viktigt. I stort sett kan åsikterna i dessa frågor också infogas i den klassiska höger–vänster-skalan.
Vår välfärd bortom den närmaste tioårsperioden kommer emellertid inte att avgöras av hur vi positionerar oss runt dessa frågor enbart.
Klimatet förändras nu snabbare än vad forskarna trodde bara för några år sedan – och konsekvenserna av förändringarna förefaller dessutom (som James Hansen med flera visat) vara långt större än vad man tidigare sett.
Även om man inte kan dra någon klimatslutsats av enskilda väderhändelser vore det, som Nicholas Stern (mannen bakom Sternrapporten) skrev häromdagen i Guardian, oklokt att inte ta de senaste årens torka, stormar, köldknäppar och glaciäravsmältningar på allvar. Allt fler områden på jorden drabbas, och kommer att drabbas, direkt av klimatförändringarna, men också indirekt genom de konflikter som kampen för överlevnad kommer att skapa. Sverige kommer inte att undgå att dras in i detta.
Varför väljer så många av våra politiker att ducka i denna fråga? Är de okunniga? Oförmögna till handling? Rädda?
Okunniga kan de inte rimligen vara. IPCC:s rapporter kanske är svåra att ta till sig. Men också det vanligen mycket försiktiga IEA visar tydligt att mycket kraftiga åtgärder måste vidtas före 2035 om inte situationen ska bli ohållbar.
Är det månne så att klimatfrågan är för stor – och våra ledare för små? De har inte vunnit sina politiska framgångar på fundamentala överlevnadsfrågor eller på att hantera de stora etiska problemen. I stället för att adressera frågan om vart skutan är på väg arbetar man med fördelningen av passagerarna mellan första och andra klass.
Visst är klimatförändringarna stora och globala och Sverige litet och marginellt i det stora hela. Men kolberoendet kan sänkas och effekterna av utsläppen ännu mildras, även om handlingsutrymmet ständigt krymper. Som vanligt vid förändringar måste några ta ledningen och initiativet för att andra ska våga följa efter.
Att vänta på global enighet – och till dess fortsätta på den breda vägen – är etiskt oförsvarligt gentemot kommande generationer. Sverige kan och bör axla rollen som förändringsagent.
En offensiv svensk politik kan bidra till en självförstärkande snöbollseffekt som mer än väl kompenserar för den läckagerädsla som de handlingsförlamade och fossilbränsleberoende brukar uppvisa.
Klimatrelaterad omställningspolitik är naturligtvis utmanande för de som slåss om regeringsmakten eftersom frågan inte enkelt kan passas in i den dominerande höger – vänsterskalan. Och en stor omställning av livsmönster och ekonomisk och industriell verksamhet är vad det handlar om. Den kommer att utmana såväl fattig som rik, och skapa både vinnare och förlorare. Den politiska utmaningen är att organisera kursomläggningen så att de allra flesta av oss ges en chans att bli vinnare i en strukturomvandling mot ett uthålligt närings- och samhällsliv och där energiomvandlingen baseras på kretsloppsvänliga energikällor.
Denna omvandling kan – om den organiseras rätt – reducera arbetslösheten samtidigt som den bygger upp vår konkurrenskraft i takt med att också andra länder följer efter.
Efter det andra världskriget genomgick den svenska industrin en omfattande strukturomvandling – då gällde det att effektivisera produktionen för att kunna bära höga löner. Den omvandling som nu förestår syftar till att ”ekologisera” produktionen och vardagslivet. I båda fallen var och är det en fråga om att trygga den långsiktiga välfärden. Det kostar inget – det är långsiktigt nödvändigt och kan och måste göras lönsamt.
Det är snart 40 år sedan Olof Palme som förste ledande politiker i en intervju i SvD slog fast att ”förändrat klimat är största hotet”. I denna avgörandets tid kan man som medborgare kräva att de politiska alternativ som formuleras under supervalåret 2014 handlar om de vägval som för bort från kolberoendet, hur vi ska skapa uppslutning kring den processen och hur vi ska skapa resurser för det arbetet. Allt fler i vårt samhälle vet innerst inne om, och är rädda för, de klimatförändringar som sker. Det är våra politikers uppgift att i demokratisk ordning skapa förutsättningarna för att omvandla denna oro till handling.
Den riksdagskandidat som pratar ”jobb” utan att prata ”klimat” har misstolkat situationens allvar.
Staffan Laestadius
professor i industriell omvandling vid KTH
rådgivare åt tankesmedjan Global Utmaning
Artikelförfattaren har under hösten 2013 utgivit boken Klimatet och välfärden