När kommunerna tog över ansvaret för skolan dog den likvärdiga skolan i Sverige. Med likvärdig skola menas här att en elev garanteras en viss kvalitet på undervisningen oavsett var i landet skolgången äger rum. Det som försvann 1990 var ett statsbidragssystem som just garanterade alla skolor och kommuner likvärdiga resurser.
Det är viktigt att komma ihåg detta när de senaste årens skolreformer kommer att utredas på beslut av riksdagen. Samtidigt är det förvånande att regeringspartierna reserverade sig mot riksdagsbeslutet som fattades i mars 2011, även om regeringen ställt sig bakom det kommunala huvudmannaskapet. Bristerna i systemet är ju så plågsamt uppenbara.
Som grundtilldelning gav staten varje skola ett antal basresurser efter samma beräkningar för alla skolor i Sverige. Ovanpå grundtilldelningen delades förstärkningsresurser ut. Den statsbidragsförordning som gällde under skolans statliga tid var tjock och innehållsrik.
Kommuner och skolor kunde rekvirera bidrag för alla upptänkliga behov som elever kunde ha i skolan. Och det spelade ingen roll var i landet skolan önskade sig statliga bidrag till sina elever. Alla behandlades lika i statsbidragsförordningen. Så fungerade den gamla, statliga, regelstyrda skolan.
Från och med 1990 får alla kommuner en påse pengar från staten. Dessa pengar ska, utöver kommunala skattemedel, räcka till att bedriva kommunal verksamhet som äldreomsorg, förskola, socialtjänst och så skolan. Öronmärkningen för elevernas olika behov försvann. Konkurrens med annan kommunal verksamhet ledde till olikhet i resurser mellan skolor och kommuner.
Att kommuner i Sverige har olika god ekonomi vet alla. Lärare söker sig förstås i första hand till attraktiva kommuner. På den statliga tiden hade lärarna samma lön oavsett vilken kommun man var anställd i. Och som tidigare nämnts så fick alla skolor resurser från staten efter samma tilldelningssystem.
Kommunaliseringen blev likvärdighetens död och det spelar ingen roll att det finns kvar statliga styrdokument i form av skollag, läroplaner, kursplaner med mera. Kommuner och skolor har vitt skilda förutsättningar i dag att leva upp till lagar och läroplaner.
En gång hade läraryrket hög status och räknades som välavlönat. Lärarna jämfördes med andra högutbildade i samhället och sågs på med respekt. Så är det inte längre. Nu jämförs lärarna med andra kommunanställda vid lönesättningen och halkar oupphörligen efter den privata sektorn. Läraryrkets status lockar inte många att söka lärarutbildningen, som dessutom under perioder de senaste 20 åren varit rent usel.
Alla som vill utbilda sig till lärare antas till lärarutbildningen. Ett minskat antal sökande, med generellt sämre kompetens och begåvning, ska ersätta alla lärare som pensionerar sig de kommande åren. Den beslutade lärarlegitimationen är tänkt att höja lärarnas status och garantera eleverna lärare med behörighet i sina ämnen. Risken är stor att det i stället kommer att finnas fler obehöriga lärare och att kraven på lärarlegitimation kapsejsar.
Skolans minskade attraktion har även lett till att färre män söker till lärarutbildningen. Förskolan och grundskolan befolkas av idel kvinnor. Det är inte bra att eleverna träffar så få män i skolan. Det ser inte ut att bli bättre i framtiden heller eftersom kvinnodominerade yrken ofta har lägre status och löner. Skolan befinner sig i en nedåtgående spiral som det krävs något radikalt att förändra.
Det går att fördjupa sig på många fler sätt i den utveckling skolan genomgått sedan kommunerna övertog huvudmannaskapet. Bara nu resultaten av utredningen tas tillvara och inte fastnar i en prestigekamp mellan regering och opposition som haft olika mening om vikten av att göra en utredning.
Anders Gentzel
före detta rektor Uvengymnasiet
UNT 15/3 2012