Konsten att angöra ett bygge

Det var ett ofärdigt resecentrum som invigdes i måndags. Affärslokalerna måste ges en mindre dominerande roll och det måste byggas om inför en framtida satsning på spårvagn, skriver Marianne Kahn och Per Hultén.

Inte bara solsken. Pinsamma brister kastar skuggor över Uppsalas nya resecentrum.

Inte bara solsken. Pinsamma brister kastar skuggor över Uppsalas nya resecentrum.

Foto: Oscar Segerström

Uppsala2011-12-14 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Trots att det redan vid Resecentrums planering med början sent 1980-tal fanns idéer om lokal spåranknytning, fast då med ett ofullgånget förarlöst system, har vårt nya resecentrum inte förberetts för framtida samspel mellan tåg och ett lokalt spårsystem. Projektörerna fick helt enkelt inte ta med det i programunderlaget, enligt vad de själva svarat när Naturskyddsföreningen Uppsala ställt frågan. Staden växer, vi ska möta tiden efter oljan och klara klimatmålet, att redan till 2020 minska utsläppen av koldioxid med 45 procent. I den situationen kan man inte satsa enbart på bussar, de kommer helt enkelt inte att få plats!

Vi anser det angeläget att visa hur det – i princip – skulle gå att ordna lokal spårtrafik. Det är inte omöjligt, trots att sådan hänsyn inte togs från början. Låt oss göra resecentrum färdigt och därmed bättre än vad det var tänkt.

Tät spårvagnstrafik i samverkan med regionaltågen borde ha ingått i planeringsförutsättningarna. När man försöker få bussarna att rymmas vid resecentrum blir hållplatserna hopplöst utspridda, vilket man redan nu känner av. Hur ska detta fungera när kollektivresandet i snitt måste trefaldigas per person för att klara utsläppsmålen i en stad som i mitten av seklet kommer att kring 250 000 invånare?

Med spårvagnar närmast kan hela terminalområdet bättre hållas samman, eftersom spårvagnarna tar fler passagerare och mindre plats i sig jämfört med buss, samtidigt som också de bussar som behövs ges mer plats strax bortom. Men för att få in spårvagnar på maximalt bekvämt sätt, det vill säga med omstigning direkt över perrongen, måste resecentrum byggas om. Det kommer att bli en grannlaga uppgift i efterhand eftersom det inte har planerats för detta. Dessutom måste det ske på båda sidor av hela knippet tågspår.

Runtom resecentrum i Uppsala flyter ett hav av cyklar. Trots olika förslag om cykelhus har inga sådana tillkommit. Vi vill peka på hur två stora runda cykelhus kan lösa problemet och samtidigt förbättra säkerhet och komfort i cyklandets samspel med spårsystemen. Ett exempel hur fint sådana kan utformas finns att hämta från den miljövänliga tyska staden Freiburg – de inrymmer även kafé, service och grönska. Våningsplanens i cykelhusen binds samman av en ”skruv” med svag lutning.

I Uppsala kommer man även kunna ta vägen över spåren om förbindelse skapas mellan cykelhusen. Givetvis finns samtidigt det befintliga cykelstråket under järnvägsspåren. Härigenom frigörs ytor som i dag är belamrade med cyklar för andra användningar, till exempel att bussar kan komma närmare eller att delar av den gamla järnvägsparken kan återskapas och så vidare.

Resecentrums utformning har givit upphov till en storm av insändare i vad gäller väntmiljön, bristen på vanliga sittplatser och att allt man kan göra där är kopplat till att man ska betala. Många kommentarer gäller även den totala frånvaron av all grönska.

När man betänker vilken roll som just stationshus har spelat, med sina vackra väntsalar och ofta vackra trädgårdar som omgav dem, så förstår man besvikelsen över det resecentrum som vi fått. Men resandet har ju trendmässigt ändrat karaktär i takt med alla övriga samhällsförändringar – ja, nymodernismen strävar aktivt att i sin design uttrycka precis snabb genomströmning och att man lättar på plånboken samtidigt.

Man kunde här ha valt att just därför i stället motverka den trendigheten med att berika väntmiljön och skapa en skön plats för vila och tidsfördrivande på många givande sätt. Inget hindrar ju den jäktade att i alla fall ila igenom ett sådant offentligt rum.

Inför att Uppsala blir en kvartsmiljonstad om ett par årtionden, och kollektivtrafiken minst måste trefaldigas, kommer ett centralt placerat rum för kulturen att kunna utvecklas på tvärs över järnvägsspåren, och över luftledningarna. Kontakt med grönska och himmel kan skapas runt om utställningar, mässor, möten och mat mitt i staden och mitt i vimlet. Kollektivtrafiken, cyklandet och flanerandet får då äntligen en hjärtpunkt som kan mäta sig med stationsbyggnaderna från järnvägens första storhetstid. Varför inte?

Marianne Kahn

ordförande Naturskyddsföreningen Uppsala

Per Hultén

vice ordförande Naturskyddsföreningen Uppsala

UNT 14/12 2011

Läs mer om