Niclas Malmberg (Åsikt Uppsala 5/3) oroas av två saker när det gäller Nuonaffären. Dels fokuseringen på syndabockar, dels att alternativet privatisering lyfts fram.
Jag delar uppfattningen när det gäller personligt utpekade syndabockar. Det hindrar inte att de statliga bolagens affärer är en funktion av de involverade personernas roller. Vi har sett spektakulära exempel på hur offentligt ägda skolor och vårdinrättningar närmast donerats till ”privata alternativ" utan koppling till ett rimligt marknadsvärde. Varför har verksamheter med politiskt huvudmannaskap i så stor utsträckning en benägenhet att sälja billigt och köpa dyrt?
Mot slutet av 1970-talet övertalade Nils G Åsling – industriministern som gav namn åt Åslingakuten – Electroluxchefen Hans Werthén att förbarma sig över AB Järnförädling (bruket som på mitten av 1800-talet tillverkade gjutjärnspumpen vid S:t Eriks torg). Werthén visade ointresse för företaget och menade att det skulle vara samma optimism som att komma hem till sin 60-åriga hustru med en barnvagn. Men det blev affär... Electroluxägda Överums bruk fick Järnförädling och därtill statliga förlustgarantier jämte ett stort ränte- och betalningsfritt avskrivningslån. Efter att ha tittat närmare på den uppgörelsen mellan det offentliga och det privata tycker jag inte det låg mer i Werthéns liknelse än det komiska i jämförelsen.
I TV-serien om Jan Stenbeck och i tidigare inslag om Marcus Wallenberg, framgick hur företagsledningarna närmast jagades av ägarintresset. I rapporteringarna om Nuonaffären handlar det i stället om huruvida affären överhuvudtaget förankrats hos näringsdepartementet. Den eviga frågan om statligt kontra privat ägande borde kompletteras med frågan om ägarstyrningen av statliga och kommunala företag ska handhas av politiker och tjänstemän eller anförtros åt pådrivande affärsmän.
En Hans Werthén på näringsdepartementet skulle vara stimulerande i mer än ett avseende. Och vi hade sluppit Neondebatten.
Hans G Eriksson
jurist