Oberoende vad vi tycker om kärnkraften så producerar den ett extremt farligt avfall som vi måste ta hand om på ett säkert sätt. I Sverige har vi valt ett slutförvar enligt KBS-3 metoden och metodens viktigaste barriär är den kopparkapsel som innesluter bränslestavarna.
Valet av koppar gjordes i slutet av 1970-talet och baserades på att koppar skulle vara immunt i det syrgasfria vattnet som finns på ett djup av 500 m ner i urberget. I vattnet på detta djup finns även svavel, men det är tänkt att ett 35 cm tjockt lager av betonitlera ska skydda kopparn från svavlet. SKB tror att detta kommer gälla, så de lämnade i mars 2011 in en ansökan om att få bygga ett slutförvar. Det myndigheterna nu ska ta ställning till är om den föreslagna KBS-3 metoden är tillräckligt säker och inte om man genom en vidareutveckling kan få metoden att fungera.
Att koppar är immunt i syrgasfritt vatten är centralt för en bedömning om huruvida förvaret är tillräckligt säkert. Frågan är en digital fråga. Om koppar är immunt behövs inga korrosionsstudier, och då är de korrosionsstudier som SKB hittills gjort är fullt tillräckliga. Däremot, om koppar inte är immunt behövs en mycket omfattande forskning på korrosion, och min bedömning är att det behövs ytterligare minst tio års forskning.
De senaste tre-fyra åren har det kommit fram mycket ny information om koppar ska kunna anses vara immunt i syrgasfritt vatten. Både teoretiska beräkningar och flera experiment har bekräftat att koppar inte är immunt.
Mot denna nya information står forskare på Uppsala universitet som på uppdrag av SKB en gjort en studie i ämnet. Uppsalaforskarna har i båda UNT och Ny Teknik hävdat att deras försök ska en gång för alla visa om vätgas bildas när koppar reagerar med vatten.
Bildandet av vätgas är en förutsättning för korrosion av koppar i syrgasfritt vatten. Det finns även en oklarhet i hur länge Uppsala försöken har pågått. I mars 2010 började planering av försöken och i mitten av januari 2011 skrevs avtalet mellan SKB och Uppsala universitet på för att utföra studien. Enligt avtalet skulle försöken vara klara i juni 2012, men försöken avslutades först hösten 2013.
Det har framhållits att Uppsalaförsöken ska vara de mest tillförlitligare då mycket ren koppar, rent vatten och en garanterat syrgasfrimiljö använts. En sak som framhålls är att renheten på kopparen är 99,9999 procent.
Problemet är att man med en analysmetod (ERDA) visat en halt på 0.1 procent av både syre och kol, samt visar en studie av de experimentella data att på ytterligare ett okänd ämne av ungefär samma halt som kol och syre.
Även om ERDA anses som en mycket ytkänslig metod, så är analysdjupet ungefär 100 gånger större än de 10 atomlagren som kan anses vara ett ytlager. Renheten på kopparen som exponeras är därför mellan 99,8-99,5 procent och detta är inte renare än kopparen som använts i de övriga studierna.
Det är också två grundförutsättningar som inte är uppfyllda i försöket. Den första är användandet av så få material som möjligt i utrustningen och det andra är att alla bakgrunder ska vara försumbara. Den reaktionskammare som Uppsala forskarna använde var gjord i två olika rostfria stålsorter (enligt de senaste uppgifterna) och det var tre olika sorters glas som var i direkt kontakt med det vatten som kopparbitarna låg i.
Eftersom det alltid finns en chans att något går fel, så ökar risken för fel när man ökar antalet material. För ett av de glas som använts har definitivt något gått fel. Detta då glaset inte längre var genomskinligt när experimentet avslutades. Det har därför varit en omfattande korrosion av glaset, så den process som har dominerat i reaktionskärlet är korrosion av detta glas.
Vattnet som använts kan därför inte heller anses vara extremt rent. Uppsalaforskarna har nu efter nästan tre år visat att bakgrunden för väte har varit i samma storleksordning som den vätgas utvecklingen som mäts upp av andra grupperna (~1 miljard gånger högre än vad termodynamiken förutser).
Uppsalaförsöken uppfyller inte grundläggande krav på vetenskapliga experiment. Då de grundläggande förutsättningarna inte är uppfyllda är det inte meningsfullt att diskutera de problem som finns på en mer avancerad nivå. Att Uppsalaforskarna använt en uppsjö av olika analysmetoder i sin studie uppväger inte det faktum att de inte kunnat uppfylla dessa grundläggande krav.
De försök som gjorts i Uppsala är inte bättre (snarare sämre) än de övriga studierna som har bekräftat en vätgasutveckling. Så att det kan ske korrosion av kopparkapslarna måste ses som bekräftat. Enbart denna osäkerhet på korrosionen av koppar borde räcka för att man inte kan bedöma hur säkert slutförvaret kommer att bli. Osäkerheten är också märklig om man betänker att SKB har haft en budget på omkring en miljard per år och hållit på att utveckla KBS-3 metoden i över 30 år. I dag borde SKB utveckla korrosionsbeständiga kapselmaterial och inte som nu försöka driva igenom bygget av ett slutförvar för 100 miljarder kronor.
Torbjörn Åkermark, dr i korrosionslära, forskare på Stockholms universitet