När vi i dag uppmärksammar FN:s internationella dag mot korruption är det nedslående att konstatera att de konkreta resultaten i kampen mot korruption i EU är otillfredsställande, trots att så många politiska initiativ har tagits.
Korruption är en smitta som bryter ner länder inifrån. Den tär på samhällskroppen både politiskt, ekonomiskt och kulturellt, undergräver förtroendet för demokratiska institutioner och är en grogrund för organiserade kriminella grupper.
Enligt vissa beräkningar kostar korruptionen EU-länderna sammanlagt 120 miljarder euro per år, alltså ungefär en procent av ländernas sammanlagda BNP eller lika mycket som hela EU:s budget.
En Eurobarometer som kommer att publiceras inom kort visar att tre fjärdedelar av EU-medborgarna ser korruption som ett stort problem i deras respektive länder. Och i hela Europa anser man att korruption förekommer på alla myndighetsnivåer. Nästan hälften av européerna menar att korruptionen har ökat under de tre senaste åren.
Det kanske mest uppseendeväckande bland dessa nya siffror är den allmänna uppfattningen att korruptionen är något oundvikligt som måste accepteras, och att den är en integrerad del av det egna landets företagskultur. Ett positivt inslag i opinionssiffrorna är att bara en mycket liten minoritet i EU säger sig ha utsatts för korruption personligen. Det är visserligen uppmuntrande, men ändrar inte det faktum att en klar majoritet i 24 EU-länder anser att deras regerings insatser mot korruptionen är ineffektiva.
Hur många gånger har vi inte sagt att det är dags att agera? Medborgarna i Europa förväntar sig att deras regeringar, tillsammans med rättsväsendet och polisen, ska vidta åtgärder. Och det är bra att korruptionsbekämpning ligger högt på dagordningen hos många politiker och myndigheter, men vi har ändå en lång väg att gå. Något som ytterligare späder på problemet är politikerförakt – opinionssiffrorna visar att när EU-medborgarna behöver hjälp i korruptionsärenden sätter man minst tilltro till just politiker.
Betyder det att EU inte har någon roll att fylla här? Absolut inte – EU:s politik mot korruption är en del av lösningen på problemet, men nu gäller det att de gemensamma åtgärder som vi har kommit överens om verkligen drivs igenom i medlemsländerna.
Regler finns redan på plats i stor utsträckning, både i form av internationella lagar, EU-instrument och nationella initiativ. I juni antog EU-kommissionen till exempel ett åtgärdspaket för korruptionsbekämpning och inrättade ett särskilt EU-system för övervakning och utvärdering. En rapport om insatserna mot korruption kommer att presenteras vartannat år för att lyfta fram goda erfarenheter och negativa trender i medlemsstaterna, samt utveckling och svaga punkter på EU-nivå.
Vi satsar dessutom på korruptionsforskning, bland annat finansieras ett unikt femårigt forskningsprojekt i tjugo länder, under ledning av Göteborgs universitet. Kommissionen kommer också inom kort att lägga fram ytterligare lagförslag, bland annat om hur brottslingars tillgångar lättare ska kunna beslagtas över gränserna, samt reformer av reglerna för offentlig upphandling.
Men korruption är ett problem med många ansikten, och enbart lagstiftning räcker inte till. Vi behöver ett närmare samarbete mellan rättsväsende och polis, mer utvecklad brottsstatistik och en skärpt strategi för hur bedrägeribekämpning ska gå till på EU-nivå. Kampen mot korruption borde också få större utrymme i EU:s utvidgningsprocess och i utvecklings- och biståndssamarbetet med länder utanför unionen. Framför allt behövs politisk vilja att gå från ord till handling.
Cecilia Malmström
EU-kommissionär för inrikes frågor
UNT 9/12 2011