De irakiska styrkornas förmåga att skydda landet kommer att sättas på prov med USA:s tillbakadragande. Men det främsta hotet mot Iraks stabilitet kommer från korruptionen.
När jag tänker på Irak, kommer jag ihåg alla de människor, barn, kvinnor och män som jag såg på Bagdads gator år 2003, strax efter gripandet av Saddam Hussein. En jublande folkmassa som skrek ”Skräckens tid är över”.
Jag minns speciellt en man, vars namn var Farouq. Han var född 1968, samma år då Saddam Husseins Baathparti tog över makten i Irak. Han sade: ”Sedan jag föddes har mitt liv handlat om att göra det Saddam säger att man ska göra, säga det Saddam säger att man ska säga och tänka det Saddam säger att man ska tänka. Jag har inte varit en man, utan en slav. Dagen då amerikanerna kom till Bagdad och fällde Saddams staty var första gången jag kände mig som en människa”.
I dag, när USA är på väg att lämna Irak, är det inte många som beskriver invasionen i positiva termer. Kanske hade USA en väluttänkt plan och en genuin vision om Irak. Oavsett om planen var att vinna Irak på sin sida mot Iran, ta Iraks olja, eller göra Irak till en blomstrande demokrati, så har det inte gått bra för USA i Irak. De första fem åren av invasionen markerades av laglöshet, statens förfall och ett inbördeskrig som under åren 2005-2006 dagligen skördade tiotals eller hundratals offer.
Tack vare truppförstärkningar 2007, har säkerhetsläget blivit bättre. Men i Irak dödas fortfarande mer än 200 människor i månaden på grund av dylika terror- och antiterroraktioner. Och frågan kvarstår ifall Irak kan skydda sig mot en eventuell attack från grannländerna. Iran å andra sidan, som har strategiska intressen i Irak, har aldrig haft ett så märkbart inflytande i Iraks affärer som i dag.
Men det stora hotet mot Iraks stabilitet kommer inifrån. Nio år efter kriget kan inte den irakiska regeringen leverera de mest grundläggande behoven till befolkningen – som elektricitet. Orsaken är korruption och regeringens ovilja att bekämpa den.
Enligt den välkända organisationen Transparency International som rankar länder utifrån graden av korruption, har Irak i tre år i rad hamnat nästan sist på listan, på 175 plats av 178. Korruptionen suger miljarder och åter miljarder amerikanska dollar varje år och har förlamat de statliga institutionerna och de statligt ägda företagens förmåga att leverera tjänster.
Anledningen är inte avsaknad av kontroll myndigheter, och inte heller brist på förslag om hur korruptionen ska bekämpas. Det är snarare att den irakiska regeringen, tillsammans med Iraks parlament och de största politiska partierna, medvetet förhindrar arbetet hos de myndigheter som har som uppgift att bekämpa korruptionen. Regeringen hotar civilorganisationer och åklagare som vill väcka korruptionsfall och utnyttjar korruptionsskandaler när det passar den och i syfte att svartmärka opponenter. De politiska partierna styr regeringens ministerier som om det vore deras familj, företag och bank, där de anställer inkompetenta släktingar, och vägrar att redovisa partiernas inkomstkällor.
Parlamentet, det organ som i teorin kan driva igenom effektiva lagar mot korruption, har förlamats av partiernas sekteristiska agenda och försök att inte låta myndigheter väcka åtal mot politiska allierade.
Men det är folket som betalar priset. När befolkningen i Bagdad och andra städer i februari 2011 demonstrerade mot korruptionen, svarade regeringen med brutalt våld. Politiska aktivister har blivit hotade till döds och journalister som kritiserat de politiska ledarnas involvering i korruptionsfall har blivit mördade.
Att USA fällde Saddam Hussein var för många irakier början på slutet av förtryck. Ansvaret för att skydda Irak och bygga ett land som respekterar de fria rättigheterna och männiakors värdighet vilar på irakierna själva i dag. Att bekämpa korruptionen bör bli regeringens första prioritet.
Salam Karam
journalist
UNT 21/12 2011