Världen står inför en stor utmaning framöver. Hur ska vi kunna möta en ökande efterfrågan på mat? Till år 2050 måste mat- och foderproduktionen öka med 70 procent enligt FN:s livsmedelsorgan FAO. Förklaringen är dels befolkningstillväxt och dels ekonomisk tillväxt som gör att allt fler människor inte bara har råd att äta sig mätta utan att också äta mer varierad och bättre kost.
För att möta den utmaningen krävs att den befintliga jordbruksarealen utnyttjas bättre, till exempel genom mer effektiva produktionsmetoder. Som ett exempel har en yta motsvarande tre Frankrike ”sparats” sedan 1960, bara i Kina och Indien, tack vare att marken utnyttjas bättre genom ny teknik.
De senaste decennierna har dessutom möjligheten att genmodifiera grödor gett oss ytterligare ett verktyg för att producera mat mer effektivt. Genmodifierade grödor bidrar också till minskade utsläpp av växthusgaser, bland annat eftersom behovet att bespruta grödorna – och därmed traktorbränsleförbrukningen – minskar. Enligt en aktuell studie motsvarar de minskade utsläppen från mark där GM-grödor odlas tio miljoner färre bilar på vägarna.
Vidare måste vi se till att den mat som produceras hanteras på ett så effektivt sätt som möjligt. Bara i Indien ruttnar en fjärdedel av all mat som produceras på väg till konsumenten. Orsaken är bristande infrastruktur och frånvaro av så kallade kylkedjor.
Det är heller inte alltid som undernäring orsakas av brist på mat, ofta är brist på pengar – fattigdom – det egentliga problemet. Maten finns, men människor har helt enkelt inte råd att köpa den.
Alla dessa mål – en mer effektiv produktion av, och handel med, livsmedel – och tillväxt i fattiga länder förutsätter i sin tur hög grad av frihandel och marknadsekonomi. Världen står inför stora utmaningar. Men det finns lösningar.
Men medan andra diskuterar dessa handlar debatten i Sverige om något helt annat: köttskatt. Det tycks för övrigt vara en i det närmaste unik svensk idé – en googling på meat + tax ger träffar så långt bort som i Australien om Jordbruksverkets förslag att införa en skatt på köttkonsumtion.
Förslaget presenterades i en rapport tidigare i år. Men det är ingen ny idé. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har motionerat om att använda ekonomiska styrmedel för att minska köttkonsumtionen.
Genom att beskatta konsumtionen minskar efterfrågan på kött och därmed klimatpåverkan är tanken.
I grund och botten är det en vettig idé att konsumenter ska betala den verkliga kostnaden för sin konsumtion. Genom att låta marknadens prismekanismer råda styrs konsumtionen till mer effektiva och bättre produkter. Av detta skäl får subventioner och andra politiska verktyg som snedvrider marknadsmekanismerna ofta skadliga eller icke avsedda effekter.
Problemet är att det inte är så en köttskatt fungerar. En köttskatt är en skatt på kött, inte på koldioxidutsläpp. Om det är utsläpp av växthusgaser som ska fördyras är det en generell koldioxidskatt som är lösningen.
Samtidigt finns det svårigheter med skatter som försöker komma åt negativa sidoeffekter av detta slag – var drar man gränsen, vilka varor ska omfattas av koldioxidskatten och hur hög ska den vara?
Frågan kvarstår. Varför är det bara köttkonsumtionen som ska minska? Även annan konsumtion bidrar till koldioxidutsläpp.
Slutsatsen blir att det inte är miljöengagemang som driver köttskattförespråkarna utan ett allmänt motstånd mot kött.
Det blir tydligt när man granskar de argument som lyfts fram för skatten. Dessa utgör ofta en hel palett – är det inte köttskatt för klimatets skull så är det för hälsans skull, för djurens skull eller för Östersjöns skull. Fungerar inte det ena argumentet har man alltid några andra att lyfta fram.
Det är helt enkelt oseriöst. För att ta ett exempel: Om djurskyddet brister hos vissa uppfödare är knappast en generell köttskatt någon lösning.
För svenska konsumenter skulle en köttskatt givetvis innebära dyrare matkassar. Men det kan vi leva med. Vad värre är, är att den lurar oss att tro att det är genom fler regleringar och skattesatser som världen kan räddas. Det är ett tankefel som världens fattiga inte kan leva med.
Maria Eriksson
chefredaktör Svensk Tidskrift
UNT 14/4 2013