Strax utanför Uppsala, vid Fullerö, planeras för en stor exploatering i form av ett handelscentrum med ett vikingacenter. Marken är arkeologiskt mycket intressant och stora kulturvärden står på spel. Exploatören synes ha knutit till sig arkeolog Peter Lindbom. I en intervju i Dagens Nyheter den 21 juni hävdar han att regeringen ändrat landets kulturpolitik. Den föreslagna exploateringen ska ses i ljuset av att den inte förstör kulturlämningarna utan i stället utvecklar dem till allmänhetens fördel. Förslaget har stött på befogad antikvarisk kritik från andra arkeologer, bland andra Magnus Alkarp.
Uttalandena är principiellt intressanta för vad som händer just nu med lagen som styr hur vårt gemensamma fysiska kulturarv ska bevaras.
Regeringspolitiken styrs av den kulturpolitiska propositionen (Tid för kultur. Proposition 2009/10:3) som säger följande:
”En viktig del för att kunna upprätthålla kulturminneslagens regler om att ansvaret för att skydda och vårda kulturmiljön delas av alla, är att det är möjligt att ta del av och använda kulturarvet och kulturmiljön. Grunden för kulturmiljöarbetet är kunskap om kulturarvet och kulturmiljö ... Där framhålls vikten av att säkra människors tillgång till kulturarvet och kulturmiljön och, i vid bemärkelse, göra dem användbara och meningsfulla … Kulturarvets möjligheter tas bäst till vara när en mångfald aktörer, så väl enskilda människor som myndigheter, institutioner, organisationer och näringsliv bidrar med sina perspektiv och använder kulturarvet utifrån olika utgångspunkter.”
Den 3 mars i år beslutade regeringen om direktiv till Kulturmiljöutredningen, KU 2011:02. Denna ska svara regeringen tillhanda i mars 2012. Direktivet ger betydande information om förändringar i viljeinriktning från regeringen som kommer att slå hårt mot bevarandet av landets fysiska kulturarv (fornlämningar och byggnadsminnen). Antalet friställda antikvarier med sakkunskap kan förmodas öka drastisk. Hittills har reaktionerna lyst med sin frånvaro men Fullerö-exemplet ställer saker på sin spets.
Utredaren har i uppgift att kartlägga eventuella intressekonflikter mellan skydd och brukande av kulturmiljön och hur de kan överbryggas. Förslag ska lämnas som syftar till att öka möjligheterna att leva i, bruka och utveckla kulturskyddade fastigheter och miljöer. Regeringen säger vidare att ”det finns ett egenvärde i att makten över besluten förs närmare den enskilda människa”. Man vill till exempel ”pröva en ordning för reglering av selektiva urval och skydd av vissa kategorier lämningar” eller se om man kan ”införa en ordning som gör att det krävs ett särskilt beslut för att yngre fornlämningar ska klassas som fasta fornlämningar”.
Kulturminneslagen med rötter ned i 1600-talet ger i dag ett absolut skydd för landets fornlämningar. Vad en fornlämning är anges i lagen. Om man vill ta bort en måste man få dispens och tvingas bekosta en arkeologisk dokumentation. Detta vill regeringen nu ändra. Starka samhällsgrupper verkar genom lobbyarbete ha fått igång en statlig utredning för att luckra upp bland annat skyddet för fornlämningar och k-märkta hus. Argumentationen är tydlig, det handlar om allas rätt och skyldighet att ta hänsyn till kulturarvet.
Det låter väl bra, men vad betyder det i verkligheten? Att göra selektiva urval av fornlämningskategorier för framtida bevarande och släppa resten för alla som vill ta bort dem väcker frågor. Vilka lämningar är mer viktiga än andra, var ska de bevaras, har vi nödvändig kunskap för att kunna göra rättvisa urval? Och vad gör vi när forskning visar på att ny kunskap om de lämningar vi valde bort gör också dem viktiga, hur mycket kunskap hinner raderas innan nya urval görs?
Fornlämningsskyddet är i dag starkt och genererar ständig ny kunskap till allmänheten. Det medverkar till stabila arkeologiska institutioner och företag. En omvänd hantering där kategorier ska väljas ut respektive bort kommer att minska efterfrågan på arkeologiska undersökningar, minska kunskapsinhämtandet, förstöra stora grupper ”bortvalda fornlämningar”, sätta stora arkeologiska verksamheter under hårdbantning och leda till arbetslöshet och kunskapstapp inom arkeologisektorn då efterfrågan på utgrävningar kan väntas minska radikalt.
För de arkeologiska undersökningarna längs nya E4:an kan man nog konstatera att flertalet undersökta platser inte blivit undersökta om ovan beskrivna system varit sjösatt då vägen började byggas. Den revolutionerande historia som rullats upp för området hade aldrig blivit känd, Maja Hagermans bok hade aldrig skrivits och något vikingacenter hade aldrig planerats på Fullerö (kanske bra för exploatören?).
Kan man förena kommersiella nöjes- och handelsanläggningar med seriösa rekonstruerade vikingalandskap? Är inte risken uppenbar för en gisslansituation, där stora ekonomiska intressena hämtar alibi för sina exploateringar på unik historisk mark och som kompensation bygger ett vikingacenter där ”verklighetens folk” får bilda (roa) sig historiskt genom att kasta yxa, skratta åt en lantrasgris och titta in i en primitiv hydda?
Det är så klart inte rimligt att kulturarvet hanteras på det viset. Vi måste alla ställa större krav med vilken kvalitet historien förmedlas till allmänheten. Kulturarvet är för viktigt för att trivialiseras och förenklas. Vi får inte lämna vår historia att tolkas av kommersiella egenintressen eller till exempel politiska inriktningar med dunkla dolda agendor.
Man måste skilja på seriösa besöksanläggningar som vill visa och berätta vår gemensamma historia på vetenskaplig grund (de kallas traditionellt museer – ja ni kanske minns det gamla begreppet) och kommersiella nöjesparker som i stället plockar ett tema (till exempel vikingar) och använder det för att med minimalt insatt kapital få tillbaka maximalt med kapital. Lindbom talar om att flera arkeologer kommer att få arbete på platsen. Det låter bra men i realiteten finns just nu inte någon kommersiellt driven arkeologisk besöksanläggning i landet som klarar av att bära sina egna kostnader.
Hur drivs de då? Jo som offentligt finansierade museer eller motsvarande till exempel museet vid Uppsala högar. För Fullerö vikingacenter planeras ett trendbrott vad gäller den saken. Jag önskar lycka till med den kalkylen och får innerligt hoppas att alla arkeologer får jobb där i stället för i de undersökningsinstitutioner som kommer att tvingas i konkurs efter den planerade lagändringen.
Arkeolog Lindbom gör självmål utan like när han argumenterar med regeringens retorik. Regeringens i och för sig goda intentioner med ett kulturarv för alla riskerar att ge oreparabla skador på allas kulturmiljö. Kulturarvet kan inte tillåtas kommersialiseras till varje pris genom de utredningsdirektiv som nu föreligger.
Patrick Björklund
Antikvarie, Västerås
UNT 2/9 2011