Uppsala har en rik kulturmiljö med Slottet, Domkyrkan och Uppsala universitets äldre byggnader i centrum och en krans av välbyggda flerbostadshus och villor från 1900-talets första hälft runt omkring. Många av bostadshusen är ritade av stadsarkitekt Gunnar Leche eller andra namnkunniga arkitekter.
Vår rika kulturmiljö lockar många turister och är en viktig anledning till att Uppsala anses attraktivt att bo i. Med andra ord är kulturmiljön en viktig tillgång – både ekonomiskt och emotionellt.
Uppsala kommun verkar dock inte förstå dessa värden. Både tjänstemän och politiker visar nämligen ett skrämmande ointresse för Uppsalas äldre bebyggelse.
Det finns många aktuella stadsbyggnadsfrågor som demonstrerar att kommunen inte förstår värdet av våra kulturmiljöer.
Exempelvis kan nämnas byggnadsnämndens entusiasm inför planerna på att bygga en ny förvaltningsbyggnad för universitetet i ett av stadens känsligaste lägen invid Slottet och Linneanum, de planerade bostadshusen i Seminarieparken och planerna på att byta ut Åhléns närmast ikoniska fasad.
Kommunens inställning till äldre bostadshus är inte bättre, vilket märks både när äldre byggnader ska renoveras och när bostadsområden förtätas.
Många gånger vet inte fastighetsägare vilka konsekvenser ogenomtänkta byten av fönster eller klumpiga tilläggsisoleringar får för en byggnads karaktär. Misslyckade renoveringar påverkar inte bara det enskilda huset negativt utan även dess omgivning. Därför är det viktigt att fastighetsägarna möter byggnadshistoriskt kunniga handläggare på kommunen som kan vägleda i arbetet och se till att resultatet blir så lyckat som möjligt. Tyvärr ser inte verkligheten ut så i Uppsala, utan här råder snarast det motsatta förhållandet.
Som exempel kan nämnas en fastighetsägare i yttre Luthagen som nyligen lät renovera sin fastighet på ett mycket pietetsfullt vis. Originaldelar såsom fönster och dörrar renoverades varsamt och tillägg överensstämmer i stil med byggnaden. Under denna process har dock fastighetsägaren inte mött annat än oförståelse av bygglovshandläggarna.
Ett annat talande exempel är att byggnadsnämnden i juni gav rivningslov för två hus på Jumkilsgatan i samma område. Husen är ritade av Gunnar Leche och uppförda på 1920-talet. Den ena byggnaden är mycket välbevarad med klassicerande putsdetaljer och originalfönster och -dörrar bevarade.
Beslutet om rivningslov togs en vecka innan remisstiden för Upplandsmuseet och kommunens kulturnämnd hade gått ut (se UNT 20/7-13). Helt uppenbart ville byggnadsnämnden inte få veta att husen ansågs värdefulla. I detta fall kommer två mindre flerbostadshus att rivas för att ge plats åt en radhuslänga. Förändringen kommer med andra ord inte att ge fler bostäder.
Inflyttningen till Uppsala är omfattande varför behovet av nya bostäder är stort. Uppsala hör också till de svenska städerna med högst nybyggnadstakt. En stor andel av de nya byggnaderna uppförs i redan tätbebyggda områden och inte sällan i känsliga kulturmiljöer. Det är därför av stor vikt att nya byggnader samspelar med sin omgivning. Det betyder inte att man ska bygga pastischer, men husen måste utformas med hänsyn till den miljö de ska uppföras i. För att resultatet ska bli lyckat krävs kunskap om, och intresse för, den omgivande bebyggelsen.
Denna kunskap besitter sällan byggherren och uppenbarligen inte kommunen heller. Uppsala kommun anser att det räcker att ha en halvtidsanställd antikvarie på kontoret för samhällsutveckling (där före detta stadsbyggnadskontoret ingår) för att täcka hela behovet av arkitekturhistoriskt kunnande. Detta kan jämföras med Lidingö stad med 44 000 invånare som kräver att alla bygglovshandläggare ska ha byggnadsantikvarisk kompetens.
Det är uppenbart att en halvtidstjänst inte räcker långt när övriga tjänstemän och byggnadsnämnden verkar sakna intresse för Uppsalas kulturmiljöer. Får denna okunskap och ovilja att bevara äldre byggnader fortsätta kommer vi snart inte ha några värdefulla miljöer kvar och ett stort ekonomiskt och känslomässigt kapital går då förlorat.