När Erland Ringborg för drygt ett år sedan presenterade sin utredning om kårobligatoriets avskaffande betonade han att utredningsarbetet hade handlat om "att minimera de negativa konsekvenserna av obligatoriets avskaffande". Han föreslog därför att staten ska gå in med 310 kronor per helårsstudent för att bekosta det som han uppfattade som kårernas kärnverksamhet. Ett stort antal remissinstanser - exempelvis universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Luleå - var tydliga med att denna summa var att betrakta som ett absolut minimum.
Men när Lars Leijonborg nu, ett år senare offentliggör regeringens förslag, gör han det med vad som ser ut som en total likgiltighet inför Ringborgs bedömning. Regeringen erbjuder i stället en summa som motsvarar cirka 105 kronor Per student och år. För många kårer innebär förslaget minskade intäkter med mellan 50 och 85 procent.
Det råder konsensus kring uppfattningen att studenterna som en del av lärosätet också bör sitta i dess ledande organ. Men för att det ska förverkligas krävs stabila studentorganisationer som kan rekrytera, utbilda och stötta de studenter som utför dessa viktiga uppgifter.
Nyheterna under den senaste månaden har i stället handlat om de verksamheter som nu är hotade: studenternas representation i styrelser och nämnder, den fria studentpressen (med anrika titlar som Ergo, Gaudeamus och Lundagård), service i form av bostäder, juridisk rådgivning och hälsovård.
Betydelsefulla delar av den svenska utbildningsmodellen sätts på spel därför att regeringen i sin iver att tvinga igenom kårobligatoriets avskaffande inte erbjuder mer än 14 månaders omställningstid för studentkårerna.
Nu höjs röster inte bara från de studentkårer som nu kämpar för sin överlevnad. Ett stort antal rektorer har under den senaste tiden riktat skarp kritik mot regeringens förslag. Representanter för några av Sveriges ledande lärosäten har alla uttalat sin oro över att de föreslagna ersättningsnivåerna är så låga att de undergräver utbildningskvaliteten på svenska universitet och högskolor.
Bör man då inte förvänta sig av kårerna att de ska behålla sina medlemmar av egen kraft? Det återstår naturligtvis att se. Men en sak är redan nu uppenbar.
De kåraktiva studenterna lägger ner tid och arbete på att genomföra förbättringar av högskoleutbildningarna som i stort sett aldrig kommer dem själva eller deras studiekamrater till del.
Resultatet av deras ansträngningar är framför allt att framtida studenter får ta del av en bättre undervisning. Incitamenten för enskilda studenter att betala för ett kårmedlemskap är med andra ord otydliga i många fall. Däremot ligger det i samhällets intresse att den svenska högre utbildningen håller en god kvalitet.
Vi vill därför uppmana högskoleminister och Leijonborg att ta sitt ansvar och skjuta till de resurser som krävs för att landets studentkårer ska kunna upprätthålla sitt arbete.
SSCO och TCO delar inställningen att den högre utbildningen är central för Sveriges möjligheter i en internationell och konkurrensutsatt kunskapsekononomi. Det som nu är nödvändigt i rådande krisläge är större utbildningspolitiska satsningar - inte mindre. Sveriges ekonomiska framtid är beroende av att vi ger vår medborgare goda möjligheter att skaffa sig en högkvalitativ utbildning. Regeringens bristande förståelse för vad som krävs för ett bevarat studentinflytande innebär tyvärr ett steg bakåt i det avseendet.
Att fullkomligt slå studentkårernas ekonomi i spillror är inte det demokratiska framsteg som Lars Leijonborg gärna talar om. Det är bakåtsträvande och kunskapsfientligt.
Kristina Persdotter
utbildningspolitisk utredare, TCO
Kristian Kull
ordförande, SSCO
UNT 4/5 2009
utbildningspolitisk utredare, TCO
Kristian Kull
ordförande, SSCO
UNT 4/5 2009