När jag i somras städade i mina bokhyllor hittade jag bakom alla böcker Hellspong & Löfgrens Land och stad, tryckt 1976.
Den var stämplad Vasagymnasiet Arboga och jag kom ihåg hur vi historielärare i slutet av 1970-talet använde oss av Land och stad för våra avslutningsklasser.
Som lärare och läromedelsförfattare har jag kunnat följa hur främst historieämnet på högstadiet och gymnasiet har blivit ett allt mer teoretiskt, akademiskt ämne, samtidigt som elevernas läsförmåga och kunskaper i historia har sjunkit.
När kursplanerna reviderades 2011 lät Skolverket akademikerna göra som de ville utan att fundera på situationen i klassrummen runtom i Sverige.
Ämnet historia i den svenska skolan har förmodligen minst antal timmar i Europa, och ändå kom ett nytt moment in i kursplanen: historiebruket, hur historia används.Någon historiekanon kom inte, inte heller några tips eller anvisningar om vad som skulle tas bort när ett nytt moment kom in.
Användningen av historien, historiebruket, kan göras enkelt: första gången jag hörde uttrycket var för sådär 20 år sedan när professor Klas-Göran Karlsson, då ordförande i Historielärarnas Förening, under ett styrelsemöte använde ordet.
Jag blev konfunderad, och det visade sig senare att jag långtifrån var ensam om det. Men jag kom snabbt på att jag som historielärare hade ägnat mig åt historiebruk, till exempel hur Engelbrekt har använts av nazister, sossar, liberaler et cetera.
Men nu plötsligt teoretiserades historiebruket utifrån den akademiska världens kravnivå, och det är den som gäller när Skolverket och andra kritiskt granskar undervisning och läromedel. Till vems nytta? Inte elevernas i alla fall.
Teoretiseringen av historieämnet går ut över läsningen av historia, att få uppleva berättelserna, att få läsa Fredrika Bremer eller Carl Jonas Almqvist i original, eller Anders Fogelströms Mina drömmars stad, en utmärkt bok för den som vill förstå hur det en gång var. Men tiden för detta finns inte längre.
I stället kräver kursplanerna att historielärarna ska göra historiker av dem som ännu inte läst särskilt mycket historia.
Historieämnets kursplaner kan jämföras med om Svenska Fotbollsförbundet skulle prioritera färdigheten att slå bicicletas-sparkar även för fjortonåriga fotbollstjejer och –killar, medan förmågan att springa och dribbla med bollen blir sämre och sämre. Förmågan och lusten att läsa är ju en förutsättning för alla ämnen i skolan och för det demokratiska samhälle som eleverna sedan ska ta över.
När jag gick i skolan hade vi knappast någon bokhylla hemma. Min mamma med 5 och ett halvt år i skolan kunde inte hjälpa mig med läxor men jag köpte Sveriges historia genom tiderna så jag dunkade in massor av årtal, kungar och krig och fick bra betyg.
Den historieundervisningen vill vi inte ha tillbaka, men det positiva var att den gamla skolan möjliggjorde klassresor. Olof Palmes vision om att skolan borde vara ”en spjutspets för framtiden”, att kompensera bristande hemförhållanden, har i stället blivit att skolan förstärker befintliga skillnader.
Skolan ska vila på vetenskaplig grund heter det. Men utan sunt förnuft blir det helfel.
Låt lärarna få möjlighet att inspirera och vägleda så att eleverna får lust att läsa och lära sig. Låt högskolornas och universitetens lärare ta hand om det teoretiska finliret – jag tror att de vill det, bara de får studenter som är läslystna och kunskapstörstande.
Datorerna då? Naturligtvis välkomnar vi datorer och internet även i skolans värld.
Men många undersökningar visar att högstadie- och gymnasieelever knappast läser långa texter på nätet. Som informationskälla är internet oslagbar, men därtill krävs baskunskaper, bildning.
Många aktörer vill ytterligare snabba på datoriseringen av skolan. För vems skull de vill det, är det få som frågar. Den som talar för försiktighetens princip blir lätt ansedd som konservativ och mindre vetande.
Låt historieämnet återigen bli ett spännande, berättande ämne som bidrar till att fylla elevernas ryggsäck med historiska kunskaper. Så att de kan resa till Rom och på Forum Romanum känna historiens vingslag och minnas Caesar eller Augustus, vilka de var och vad de gjorde och vilka källor som finns, inte bara hur de har skildrats på film, tv och dataspel.
Låt också skolans historieämne bli roligt, där eleverna lär sig historia, och inte hur man i första hand klarar det nationella provet.
Och där lärarna får mer tid att förbereda lektioner än att förbereda eleverna för det nationella provet. Och där katederundervisningen, ”det goda samtalet i klassrummet” i någon mån kan återupprättas, utan uppfällda datorlock eller utan elever sittande för sig själva med datorn.
Att läsa är viktigt, och om historieämnet kan bidra till såväl ökade historiekunskaper som till ytterligare ökad läskunnighet och läsglädje vore mycket vunnet.
För det vore sorgligt om nästa PISA visar att 2016 års ökning bara var ett litet hack i den nedåtgående kurvan.
Hans Almgren
före detta lektor i historia vid Vasagymnasiet i Arboga