Vem har rätt i Quickaffären, justitierådet Göran Lambertz eller hans allt mer övertygade belackare? I förra torsdagens Debatt i SVT ställdes frågan på sin spets med ordväxlingen mellan advokat Leif Silbersky och Lambertz.
Silbersky menade att Lambertz skapat ett nytt begrepp: ”oskyldig men ändå skyldig”. Med hänvisning till Europakonventionen konstaterade han att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld blivit fastställd. Lambertz invände att han inte uttalat en åsikt utan bara pekat på fakta när han konstaterar det självklara i att detta inte utesluter att Sture Bergwall kan vara skyldig till någon del.
Hur kan en sådan krock uppstå i meningsutbytet mellan två dokumenterat skickliga jurister i en så genomdiskuterad fråga som oskuldspresumtionen?
Svaret är att de båda kombattanterna använder olika spår i argumentationen. Lambertz behandlar oskuldspresumtionen som just en presumtion, ett antagande. Silbersky pratar oskuld som ett konstaterbart faktum och bortser från den reservation och den kod som ligger i begreppet presumtion.
Vi gör sidospår med sympatiska koder i de flesta sammanhang. Kejsaren är moderiktigt utstyrd så länge någon i ord inte uttrycker det alla kan se. Det är artigare och mer belevat att dra ned på superlativen än att komma med öppen kritik.
Vem invänder mot den rättsliga koden att den vars skuld inte blivit fastställd ska betraktas som oskyldig? Vem kan å andra sidan förneka det absurda i påståendet, att bara för att bevisningen inte räckt för en fällande dom, så ändras det faktiska skeendet retroaktivt på så sätt att även den faktiska handlingen – exempelvis mördandet – inte begåtts? Med påståendet att ingen är skyldig innan domstolen fastställt någons skuld följer att ingen har gjort sig skyldig till mord.
Om vi slarvar med distinktionen mellan presumtionen i ”betraktas” som oskyldig och det konsterade ”är” oskyldig, uppkommer ytterst den intressanta situationen, att den döda lever så länge inte en gärningsman blivit fälld eller döden inträtt av någon annan orsak än det påstådda brottet.
Med andra ord, om en person enligt konventionen (i ordets flertydiga mening) är oskyldig (Silberskys tolkning), varför uttrycks detta som att personen ifråga bara ska ”betraktas” som oskyldig? Och hur kan någon förhöras annat än upplysningsvis om han eller hon de facto är oskyldig så som Silbersky läser ut av konvention och grundlag?
Skillnaden mellan det passande och det faktiska återfinns i flera sammanhang. En frikyrkoförsamling hade ett extra administrationsmöte med anledning av att man hade kallat en ny pastor som försiktigtvis ville förvissa sig om att beslutet inte hade föregåtts av skilda meningar.
Alltså gick församlingen till omröstning i frågan huruvida beslutet att kalla pastorn varit enhälligt. Nu rådde inte full samstämmighet, men ordföranden kunde konstatera att omröstningen utfallit så att beslutet var enhälligt. En förmodligen avvikande person väckte munterhet med frågan hur stor majoritet som krävdes för ett enhälligt beslut. Beslutet var enhälligt i formell mening, men upphävde inte den reella oenigheten.
Att Sture Bergwall enligt regelsystemen ska betraktas som oskyldig säger ingenting om hans eventuella gärningsmannaskap. Det är anmärkningsvärt att någon jurist kan invända mot ett justitieråd som konstaterar den självklarheten.
Om alla hade det civilkurage som Göran Lambertz visat gång efter annan så hade det inte funnits jordmån för HC Andersens saga att växa till den klassiker den naturligt nog blivit.
Hans G Eriksson
jurist
UNT 10/9 2012