I kölvattnet av hästköttsskandalerna har landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C) börjat resonera om att centralisera den svenska livsmedelstillsynen och flytta ansvar från kommunerna till den statliga myndigheten Livsmedelsverket. Det kan ju låta förtroendeingivande. Statens expertmyndighet borde väl klara sådana uppgifter mycket bättre än kommunala livsmedelsinspektörer?
Men är det så självklart? Redan i dag har staten tillsynsansvaret över lite större anläggningar för produktion av animaliska livsmedel. Och felen har faktiskt uppstått i de anläggningar som kontrolleras genom statlig tillsyn.
Att säkerheten för konsumenterna skulle kräva ett statligt tillsynsansvar är således helt fel. Om ministern menar allvar måste det finnas andra motiv bakom viljan att centralisera kommunernas livsmedelskontroll och införa ett mer kostsamt system som kommer längre bort både från dem som ska kontrolleras och dem som ska skyddas.
Det är naturligtvis också enklare att föreslå en omorganisering än att föreslå förbättringar i ett regelverk som syftar till goda rutiner, spårbarhet och fungerande egenkontroll hos livsmedelsföretagen. Dagens livsmedelskedjor, särskilt för färdigmat, är långa, sträcker sig över många leverantörer och flera olika länder.
Om kontrollen brister på något ställe försvåras upptäckten av felaktigheter flera led längre fram i kedjan. Men omöjligt är det inte. Lasagnen med hästkött fastnade i Findus egenkontroll, inte i någon statlig tjänstemans undersökning.
Just livsmedelsföretagens eget ansvar att sköta kontrollen är en central del för säkringen av livsmedelskedjan. Tillsynen från den statliga eller kommunala myndigheten ska vara garantin för kvalitén på egenkontrollen och att verksamheten är effektiv. Ett alternativ där staten ska gå in i företagens verksamhet och kanske även sköta den operativa kontrollen ökar regelkrånglet och leder definitivt till att kostnaderna för det hela skenar i väg.
Men helt klart räcker inte dagens system till. Det går naturligtvis inte att lämna garantier för att oärliga människor och företag falskmärker livsmedel, men nu är det dags att förbättra livsmedelstillsynen. Konsekvenserna kan annars bli förödande, även om hästkött i sig är ett livsmedel som kan användas mer, så är felmärkning en allvarlig sak som kan leda till att svåra sjukdomar får spridning.
Man kan kräva bättre spårningsrutiner av företagen. Den centrala myndigheten kan gå i bräschen för det och även skärpa upp tillsynsvägledning och kraven på kommunernas arbete. I den mån mindre kommuner har svårt med kompetensförsörjning till sin livsmedelskontroll finns det möjligheter att gå ihop med andra kommuner för att få större livsmedelsenheter utan att tappa sin lokala förankring.
Slutligen kan EU:s livsmedels- och veterinärmyndigheter ges ökad slagkraft. De långa livsmedelskedjorna med många aktörer som gör affärer med kött kors och tvärs över nationsgränser, kräver en matchning av mer skärpta myndigheter på alla nivåer.
Men att ta ifrån kommunerna ansvar för den lokala livsmedelstillsynen löser inte några problem. Det är inte i charkdisken på ICA och Konsum som de falskmärkta köttprodukterna kommit in i livsmedelskedjan.
Urban Wästljung
ordf (FP) Miljö- och hälsoskyddsnämnden
Ismail Kamil
riksdagsledamot (FP)
UNT 1/3 2013