Det som präglar sjukvården i vårt län är att resursbehovet fortsätter att öka. Allt fler sjukdomar botas med allt dyrare metoder och utrustning. Kvaliteten i den vård som ges har ökat påtagligt och primärvårdens tillgänglighet har förbättrats, men är inte bra. Till det kommer att personalens arbetsförhållanden förefaller ha blivit mer ansträngda, många sparförsök har misslyckats och sidolösningar växer fram.
Den dominerande uppfattningen hos politikerna tycks vara att lösningen på problemen med tillgänglighet är effektivisering, fler externa utförare och någon liten piska i form av minskade resurser när målen inte uppnås. Mer pengar är ingen lösning, sägs nästan reflexmässigt.
Externa utförare bidrar väl till att pressa kostnaderna? Det gäller för vissa sidoverksamheter, men knappast i vårdsituationer. Däremot kan alternativa utförare bidra till nytänkande. Problemet med att uttrycka kvalitet i ett avtal är emellertid fortfarande olöst. Brister i uppföljning och ansvarsutkrävande är ytterligare problem. Det politiska ansvarstagandet för extern verksamhet blir därför svagt.
Beslut om att ekonomin alltid är överordnad målen leder till passivitet. Landstingsledningen gör det för lätt för sig. Frågan om målen eller resurserna måste ändras undviks.
Metoden med indragna ekonomiska resurser då mål inte uppnås är en metod, som jag på flera grunder ifrågasätter. Hur kan man förbättra måluppfyllelsen om man minskar resurserna? Är uppfattningen att personalen inte gör sitt bästa?
I landstingets budget står bland annat följande: ”Hälso- och sjukvårdsstyrelsen är beställarstyrelse för hälso- och sjukvård och skriver vårdavtal med dessa förvaltningar. Avtalen preciserar förvaltningarnas uppdrag, inriktning och mål.”
De anställda blir härigenom ansvariga inför oss medborgare. För första gången har landstingsfullmäktige nu försökt fördela budget på verksamheter i stället för på förvaltningar. Men man har inte nått ända fram. Eller snarare: man har åstadkommit en halvmesyr. Beställa – utföra gäller för vissa verksamheter, andra får uppdrag direkt av landstingsfullmäktige.
Landstinget har tio landstingsråd, men saknar effektiv politisk styrning.
I det politiska beslutsfattandet finns fem strategier att tillämpa. Den första är strukturförändring. Det vill säga beslut om förändringar, som leder till högre effektivitet, men inte på bekostnad av personalens arbetsvillkor. Den verksamhetsansvariga styrelsen måste börja fatta beslut om förändringar som påverkar de grundläggande strukturerna.
Strategi nummer två är alternativa driftformer. Man bör ligga lågt med detta arbete i avvaktan på att kunskap erhållits för att skriva avtal, som uttrycker de krav man vill ställa och som omöjliggör vinstuttag på bekostnad av kvaliteten. På längre sikt måste gälla att den som ska driva en verksamhet är den, som kan ge den effektivaste och bästa vården.
Nummer tre: morot. Landstingets politiker ska tala om för de anställda att de gör ett bra jobb och finna ett system för att vidare uppmuntra detta.
Den fjärde strategin är formerna för den politiska styrningen. Utse ansvariga styrelser för sjukvården vid Akademiska sjukhuset, sjukvården vid lasarettet i Enköping, primärvården respektive tandvården. Politikerna måste koncentrera sig på målformuleringar, uppföljning och att fatta beslut grundade på uppföljningen.
Den femte och sista strategin stavas ekonomiska resurser. Det måste vara ansvariga produktionsstyrelser som tar beslut om resursförändringar, som minskad personal. Därutöver måste politiker i alla sammanhang nu ställa in sig på att kostnaderna för vården måste få utgöra större andel av tillgängliga resurser än i dag
På varje föredragningslista för produktionsstyrelsen måste finnas två huvudpunkter, som alltid måste leda till politiska ställningstaganden. Den ena är uppföljning av mål och ekonomi. Den andra är uppföljning av patientsäkerhetsarbetet.
Vilka politiska beslut krävs för att nå ekonomisk balans och uppsatta kvalitetsmål och för att nå uppsatta mål för patientsäkerheten? Finner politikerna inga andra svar än mer resurser måste de vara beredda att ta beslut i den riktningen.
Harald Nordlund (FP)
UNT 1/2 2012