Om någon frågade mig vilket yrke som är viktigast för samhället skulle jag svara läraryrket. Det känns betryggande att även utbildningsminister Jan Björklund (FP), åtminstone i den politiska debatten, ofta säger sig dela denna åsikt.
Björklund och jag är dock inte ensamma om att prioritera den svenska skolan. Under hela 2000-talet har det svenska folket sett skolfrågor som några av de viktigaste samhällsfrågorna.
Med detta i åtanke borde utgångsläget för att i Sverige skapa ett utbildningsväsende i det absoluta toppskiktet vara gott. Ironiskt nog har jag genom mitt arbete som lärare gång efter annan bevittnat att verkligheten i många klassrum och lärarrum är det diametralt motsatta.
Jag har svårt att känna stolthet över att arbeta i en verksamhet där elever presterar allt sämre, där budgeten aldrig räcker till, där nödvändig kompetensutveckling i stort sett är obefintlig och där kvaliteten på undervisningen varierar kraftigt och ibland kan vara riktigt usel.
Hur kan det komma sig att våra ambitioner om en bra skola är så långt ifrån verkligheten?
Egentligen är det inte särskilt konstigt eller oförklarligt att denna högst alarmerande situation har uppstått. I två viktiga hänseenden har jag som gymnasielärare Sveriges sämsta yrke, nämligen arbetsmiljön och lönen.
En sammanställning från Statistiska centralbyrån visade redan för några år sedan att gymnasielärare har den absolut sämsta psykosociala arbetsmiljön av samtliga yrkeskategorier i Sverige.
Årets utbildningsrapport Education at Glance förstärker bilden av en ohållbar arbetssituation genom att konstaterar att svenska lärare inte bara har en av världens högsta arbetsbelastningar utan också att den reglerade arbetstiden är bland den högsta i världen.
Vad gäller lönen så utmärker gymnasielärare sig synnerligen negativt, såväl ur ett nationellt perspektiv som i internationella jämförelser.
Swedbanks och Sacos färska sammanställning över akademikerlöner visar att gymnasielärare är de största ekonomiska förlorarna bland högskoleutbildade i Sverige då man jämför köpkraften med en industriarbetares.
Jämför man lönen med andra OECD-länder ligger svenska lärare långt under snittet och utvecklingen visar på fortsatt nedgång. Under perioden 2000 till 2010 ökade lärarlönerna med tjugotvå procent inom OECD-området medan de svenska endast ökade med åtta procent.
Utbildning lönar sig brukar man säga men det gäller tydligen inte för de som utbildar.
Att ligga i den absoluta bottenligan vad gäller lön eller arbetsmiljö är att allvarligt hot för vilken yrkeskategori som helst. Men att Sveriges kommuner lyckas med bedriften att vara sämst både lönemässigt och arbetsmiljömässigt, och det inom en yrkesgrupp som är avgörande för Sveriges framtid, är inget annat än en nationell katastrof.
Nittiofem procent av dagens föräldrar rekommenderar inte läraryrket till sina barn i första hand. Det visar en studie från Lärarförbundet.
Möjligheten att locka duktiga och högpresterande elever till en framtida lärarbana och på så sätt förbättra kvaliteten i den svenska skolan kan knappast bli sämre.
Fyrtio procent av dagens lärare har femton år eller mindre kvar till pension vilket kommer leda till att över 40 000 lärare saknas i Sverige om åtta år.
Lärarbristen är redan akut inom vissa ämnen. Det är häpnadsväckande men tyvärr föga förvånande att det i hela landet endast utexaminerades fyra kemilärare för högstadiet 2011. Konkurrensen till studier inom lärarutbildningarna är i stort sett obefintlig då tre av tio utbildningsplatser står tomma.
Hur kan Sveriges viktigaste yrke ha fått så bedrövliga förhållanden? Bakom Sveriges sämsta yrke borde rimligen Sveriges sämsta arbetsgivare finnas, i mitt fall Uppsala kommun. För är det inte Uppsala kommun som är ansvarig för de usla lönerna och arbetsvillkor som råder i Uppsalas skolor?
Att svara att vi lärare är missnöjda med vår arbetsgivare vore en underdrift. För någon månad sedan presenterade Skolverket resultat från två mätningar som visar att svenska lärare inte bara är minst nöjda med arbetsvillkoren i hela EU utan också minst nöjda med sitt yrkesval. Hela fyrtio procent överväger att lämna yrket helt och hållet.
Våra barn och ungdomar har rätt till en kvalitativ undervisning genomförd av kvalificerade lärare i en trygg arbetsmiljö! Hur länge kommer Uppsalas invånare ge Uppsala kommun förtroendet att förvalta våra barns utbildning med det facit vi nu har i hand?
Björn Cárdenas
gymnasielärare i Uppsala kommun
UNT 19/1 2013