Målen för skolan kan ofta uppfattas som överambitiösa och rätt långt från vardagen. I sina grunddrag har de varit desamma under de senaste 60 åren. Allt gott och viktigt som man vill förmedla till den unga generationen har lagts in i målen: kunskap, bildning, personlighetsutveckling, demokratisk fostran.
Jag anser att 1946 års skolkommission är synnerligen viktig. Dess arbete blev starten för hur svensk skola förändrades. Reformerna vilade på jämlikhetens grund; alla barn skulle ges samma tillgång till skola och utbildning, tillförsäkras en gemensam referensram av färdigheter och kunskaper samt ges samma möjlighet till personlighetsutveckling. Höga ambitioner som skulle ta lång tid att uppnå enligt riksdagsbeslutet 1950.
Skolpolitiken strävade efter enhetlighet i skolans organisation men mångfald när det gäller att utveckla det inre arbetet. Kraven på eleverna får aldrig göras enhetliga. Barn har olika förutsättningar liksom deras hem och fritidsmiljöer. I allsidigt sammansatta klasser skulle skolan möta eleverna utifrån de individer de är.
Den skola som skulle ge alla elever tillgång till kunskapen visade sig i hög grad befästa klassamhället. Den yttre organisationen var reformerad, men inte det inre arbetet. I början av 70-talet blev allt fler inom och utanför skolan frustrerade.
Jag har nu varit utanfor utanför det skolpolitiska arbetet i 25 år. Nar jag bläddrar i debattinlägg från 1970- och 1980-talen slås jag av den överdrivna argumentationen. Det som svischade runt i debatten var sällan argument från de förnyelseinriktade politikerna, snarare exempel från radikala pedagoger som ibland tog ut svängarna lite väl mycket och konstrade till hur undervisningen borde läggas upp. Extremer både åt höger och vänster har inte underlättat för dem som önskar föra en mer nyanserad debatt.
Det gick aldrig att nå varandra i diskussionen om synen på hur eleven tar till sig kunskap. Vi som ansåg att reformarbetet måste fortsätta anklagades for att motarbeta kunskap i skolan.
Jag plågades av denna debatt eftersom hela det socialdemokratiska reformarbetet just syftade till att ge alla elever, också arbetarklassens barn, tillgång till den kunskap och bildning som tidigare varit sa svårerövrad.
I dagens debatt är synen på läraryrket något som oroar mig. Lärarna utgör en yrkesgrupp med utomordentligt stor betydelse för den unga generationen. Tyvärr ger denna insikt inte genomslag i läraryrkets status. Ett uttryck för detta är de relativt låga lönerna och få karriärvägar. Väl så negativt är att lärare ofta bemöts på ett respektlöst sätt.
Jag tror att det ständiga klankandet på skolan solkar ner lärarnas anseende. Resultatet blir att alldeles för få söker sig till lärarutbildningar. När en lärare inte räcker till for för alla elevers behov beskrivs det ofta som lärarens tillkortakommanden i form av bristande ämneskunskaper eller flummiga arbetssätt. I stället borde man politiskt inse realiteterna: det krävs mer resurser till skolan, fler och bättre betalda lärare.
Min andra stora oro gäller den segregation som är så tydlig i dagens skola. Barn behöver möta andra barn med alla deras olikheter, samtidigt som skolan visar att alla oavsett skillnader har lika värde. Den allsidigt sammansatta klassen var länge utgångspunkten
för skolreformerna men har blivit allt svårare att leva upp till, vare sig det har sitt ursprung i bostadssegregationen eller uppdelning av elever genom val till speciella skolor.
Det fria skolvalet infördes på goda grunder men det ar är angeläget att vi har ögonen öppna också for för dess negativa följder. Dessutom borde det vara självklart och helt nödvändigt att skolor som har många elever med särskilda behov tilldelas extra resurser. Samhället måste vidta de åtgärder som krävs for att leva upp till målen att tillförsäkra alla elever en skolgång som ger dem kunskap och utveckling.
Lena Hjelm-Wallen
före detta skol- och utbildningsminister (S), adjunkt
UNT 27/3 2012