Oavsett om det handlar om akrylamid i chips eller för mycket salt i maten tenderar larmrapporter att få stort utrymme i medierna, och politiker står i kö för att uttala sig. Det blir lätt en överbudstävling om vem som kan reglera hårdast. Men när det kommer lugnande besked från forskningen är det oftast tyst. Men den typen av rapportering är minst lika viktig.
Bisfenol är ett rykande aktuellt och bra exempel på vad jag menar. Det har länge pågått vad som närmast kan beskrivas som en kampanj mot ämnet.
Bisfenol är en vanlig mjukgörare i plast och används i allt från konservburkar till medicinteknik. Det misstänks ha hormonstörande egenskaper, något som givetvis måste tas på allvar. Men att bortse från vetenskapliga råd och kräva förbud i jakt på publicitet och politiska poänger är oansvarigt. Kemikaliefrågor är svåra och kräver saklig rapportering och seriösa lagstiftare som lyssnar på vetenskapen.
Det är lätt att piska upp oro men man måste faktisk ta ansvar för konsekvenserna. För det är ju inte så enkelt som att alla problem försvinner bara vi förbjuder en produkt. Vi använder den av en anledning: exemplet bisfenol skyddar oss från andra hälsohot och minskar både kostnader och annan miljöbelastning. Förenklingar skapar rubriker och rubriker säljer. Men det ger inte en ansvarsfull miljö- och folkhälsopolitik.
Rödgröna politiker kräver att nya kemikalier bara ska tillåtas om det är bevisat att de är ofarliga och att tillåtna kemikalier ska förbjudas om det finns mindre farliga alternativ. Det kan låta som en rimlig princip. Men alla ämnen är farliga vid tillräckligt hög dos.
Att hälla i sig mer än fem liter vatten vid ett och samma tillfälle är förenat med livsfara, precis som att sola för länge eller att dricka för mycket kaffe, som likt bisfenol kan vara hormonstörande. Förbud kan inte bygga på om ett ämne kan vara farligt. Det måste bygga på en bedömning av risker och nytta. Och man bör ta hänsyn till vetenskapen.
De senaste veckorna har det kommit flera tunga rapporter som bekräftar det som livsmedelsmyndigheter runt om i världen länge varit överens om: att människor inte exponeras för nivåer av bisfenol som är farliga. EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har hårdgranskat bisfenolet i flera år.
Den viktigaste slutsatsen i EFSA:s nya stora utvärdering är att inga befolkningsgrupper, inte ens spädbarn, exponeras för nivåer av bisfenol som kan vara hälsofarliga. Det var oturligt för ordföranden i riksdagens miljöutskott, Matilda Ernkrans (S), som dagen innan tog steget fullt ut och krävde totalförbud mot bisfenol i en debattartikel.
Att vi inte exponeras för nivåer av bisfenol som är farliga konstaterade även Livsmedelsverket nyligen. Livsmedelsverket kunde i sin senaste studie inte hitta några mätbara nivåer av bisfenol hos den testade populationen över huvud taget. De tidigare studier som påvisat bisfenol i blodet har gjort det för att proverna smutsats ned av mätutrustningen.
Men det råder ingen tvekan om att för höga nivåer av bisfenol kan vara farliga, precis som för höga doser av alla andra ämnen. EFSA har därför tillfälligt sänkt sin rekommendation för vilken maxnivå människor bör exponeras för, i väntan på en ännu mer omfattande amerikansk studie. Det förefaller både välavvägt och rimligt. Men man kan inte tolka detta som fan läser bibeln och kräva förbud på grundval av detta.
Vi skall ta kemikaliefrågorna på allvar. Men högt tonläge är ingen bra grund för beslut. Vetenskap och väl avvägda beslut om nytta och risk låter tråkigare och säljer nog färre lösnummer men lite knastertorr saklighet är precis vad vi skulle behöva i debatten om kemikalier.
Christofer Fjellner
Europaparlamentariker (M)