En samfälld uppfattning av olika bedömare är att Sverige har förlorat positioner vid den internationella forskningsfronten. Detta gäller inte minst inom det biomedicinska området där svenska forskare tidigare haft stora framgångar, bland annat uppmärksammade genom flera Nobelpris i kemi och medicin eller fysiologi. Problemet är emellertid inte begränsat till den biomedicinska forskningen utan berör ett flertal forskningsområden.
Utbildningsminister Jan Björklund annonserar nu en ny större satsning på högkvalitativ forskning Detta är välmotiverat för att Sverige skall förbli en nation vid den internationella forskningsfronten och för att upprätthålla den tidigare framgångsrika produktionen av innovationer och företagande.
Det finns olika uppfattningar om vad som ligger bakom att Sverige på många områden inte längre har lika många tätpositioner i det internationella forskningssamhället. Svensk utbildningspolitik, avskaffandet av ”kunskapsskolan”, bristande lärarresurser med mera har diskuterats. Orsakssambanden är emellertid av mindre betydelse än frågan om hur framgångsrik forskning skall kunna befrämjas i Sverige.
Regeringen och de statliga forskningsråden har uppmärksammat den akuta situationen och under senare tid lagt fram olika förslag som skall råda bot på den negativa utvecklingen. Den tidigare högskole- och forskningsministern Tobias Krantz föreslog i juli 2010 en särskild satsning i form av ett nationellt elitproram för god och långsiktig finansiering av yngre forskare. Förslaget torde vara okontroversiellt och har en motsvarighet i Vetenskapsrådets aktuella satsningar på yngre forskare.
Björklund anger i sitt nya inlägg fyra punkter som skall ge ökad forskningspotential: elitprogram för yngre forskare, rekrytering av internationella forskare, ökad långsiktighet i forskningsprojekt samt (om)fördelning av resurser mellan universitet och högskolor på basis av kvalitet i forskningen. Samtliga dessa punkter är välmotiverade även om en tillräcklig bredd i forskningen också måste säkerställas genom fakultetsanslag.
Den viktigaste punkten är att kraftfulla satsningar måste till för att göra forskarbanan attraktiv för dagens studenter och därigenom säkra återväxten av framstående vetenskapsidkare. En osäker anställning och svårigheter att få nödvändiga forskningsmedel rekryterar näppeligen landets bästa förmågor till forskningsvärlden.
En förstärkning av den svenska forskningsfinansieringen som föreslås av Björklund med flera eller genom Vetenskapsrådets och andra organs satsning på yngre forskare eller internationella vetenskapsidkare kommer dock inte att få genomslag i produktionen av forskning på ett antal år.
För att stärka svensk forskning under de närmaste 5-10 åren finns andra möjligheter, som med måttliga resurser och utan nyinvesteringar i infrastruktur kan utnyttjas. Detta kan åstadkommas genom att anställa seniora elitforskare som uppnått den ålder då de för närvarande pensioneras.
I experimentella och andra empiriska vetenskaper uppnår de flesta forskare relativt sent sin fulla potential. Det tar tid att erövra ett kunskapsområde och att skapa den fruktbara forskningsmiljön samt att rekrytera de nödvändiga resurserna. Ett internationellt kontaktnät växer också med tiden.
Det måste därför betraktas som en anomali att aktiva och framgångsrika forskare i Sverige tvingas lämna sin anställning senast vid 67 års ålder. Många av dem kommer att ha god hälsa och vara kreativa forskare under ytterligare ett antal år.
En universitetsforskare i USA får inte utsättas för åldersdiskriminering och kan kvarstå i tjänst så länge forskningen pågår och anslag beviljas. Många forskare är fullt aktiva vid 80- till 90-års ålder och ger på så sätt viktiga bidrag till USAs ledande position inom många forskningsområden.
Enligt svensk praxis kan professorer erbjudas status som oavlönad emeritus, men endast i de fall universitetet anser att lokaler och andra resurser finns tillgängliga. Någon fullskalig forskning räknar man dock normalt inte med. I praktiken tvingas en forskare börja avveckla sin verksamhet redan flera år innan pensionsåldern uppnåtts.
Jag föreslår att regering och riksdag anslår medel för anställning av seniora elitforskare.
Kontrakt på fem års anställning efter normal pensionsålder skulle kunna leda till 20 procents ökad produktion av forskningsresultat under en forskares livslängd. Kostnaden är måttlig eftersom forskningsorganisationen redan är uppbyggd. Effekten blir omedelbar eftersom forskningsproduktionen fortsätter i stället för att avbrytas.
Om Sverige vill återerövra en tätposition vid den internationella forskningsfronten inom en nära framtid kan en satsning på produktiva seniora forskare vara en av de mest kostnadseffektiva åtgärderna.
Bengt Mannervik
Professor i biokemi
Uppsala universitet och Stockholms universitet
UNT 20/9 2012