Det är dags att höja rösten. Med ett par dagar kvar till minnesdagen för homo- och transfobins offer 20 november, och mindre än ett år till de allmänna valen, är det nu dags.
Under det senaste året har det framkommit i otaliga utredningar, debattinlägg och avslöjanden om hur Migrationsverket misslyckas med att följa de lagar och riktlinjer som finns för rättvis asylprövning för hbtq-flyktingar. Antalet flyktingar som utvisas tillbaka till länder där deras sexuella läggning eller könsidentitet utgör en laglig grund för tortyr och avrättning är helt oacceptabelt, och flera granskningar har visat att det ofta är okunnighet om heteronormativa strukturer, hederskultur och homo-, bi-, och transsexuellas utsatthet i den egna kulturen som ligger bakom, snarare än en rättvis asylprövning.
Det råder ett individualistiskt och osolidariskt politiskt klimat i dagens allianssverige, där den gemensamma välfärden raseras och där statliga direktiv som till exempel Reva är en del av vardagen för många invandrare och flyktingar. Det är inte särskilt förvånande att Migrationsverket och Migrationsdomstolarna bemöter asylsökande med misstro och fördomar när så kallade sannolikhetsbedömningar ska utföras.
Och med Sverigedemokraterna på frammarsch, vilka vill inskränka asylrätten till att inte längre omfatta sexuell läggning och könsidentitet som flyktinggrund, så måste en fråga sig hur länge vi ska se med blida ögon på problemen. När de mänskliga rättigheterna strukturellt och regelbundet kränks, och när utredningar och avslöjanden försvinner in i skymundan, då måste problemen lyftas upp till politisk debatt.
Vi måste våga sätta oss in i hur tillvaron ser ut för en människa som inte kan leva ut sin sexualitet eller identitet, som tvingas välja mellan sitt liv och sina mänskliga rättigheter. Vi måste försöka förstå hur det är att bli misstrodd i en asylprocess för att vi inte vågat komma ut som homo-, bi- eller transsexuell inför en utredare på Migrationsverket, när vi nyligen lämnat ett land där vi skulle bli fängslade för samma sak.
Strukturell rasism och diskriminering av hbtq-personer går hand i hand, och tillåts fortlöpa i skuggan av missriktade debatter om hur mycket invandring Sverige tål. Det tillåts ske samtidigt som vi klappar oss på axeln som ett tolerant och generöst land. Tillförordnad rättschef på Migrationsverket Fredrik Beijer skriver i UNT 14/10 att han ser det som problematiskt att Migrationsverkets arbete kritiseras utifrån enskilda fall, i stället för att debatten förs på ett sätt som kan leda till verklig politisk förändring. Vi håller med. Verklig politisk förändring är det enda som kan komma till botten med problemen.
Därför vill vi lyfta ribban.
Sverige ska kunna garantera att ingen som flyr från ett land där de förföljs eller kriminaliseras på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet nekas asyl i Sverige. Vi vill se ett Sverige med öppna gränser.
Vi vill se ett migrationsverk vars uppgift inte längre är att bedöma vem som har rätten att leva i Sverige och vem som tvingas återvända till ett liv i förtryck och förföljelse, eller utstå en osäker och otrygg tillvaro som papperslös. Ett migrationsverk som har som huvuduppdrag att skydda och värna om allas rättigheter och möjligheter till delaktighet och inflytande i samhället. Vi vill även se att alla som arbetar med att möta flyktingar och nyanlända utbildas att motverka heteronormativitet, könsdiskriminering och rasism.
Vi i Feministiskt initiativ Uppsala och Feministiskt Studentinitiativ utmanar alla till att våga höja ribban, till att uppmärksamma och agera mot diskriminering av asylsökande flyktingar. Vi utmanar regeringen och dess strukturella rasism som i dag genomsyrar Sveriges politiska klimat. Nästa år är det valår, nu är det dags för politisk förändring.
Malin Niklasson medlem
Fanny Isaksson Lantto medlem
Madeleine Eriksson medlem
Tomas Karlsson medlem
Klara Runesson ordförande
Feministiskt initiativ Uppsala
Feministiskt Studentinitiativ
UNT 18/11 2013