Artikeln om studenternas bristande kunskaper i svenska har satt i´gång en intressant och välbehövlig debatt, nu senast med även utbildningsministerns synpunkter.
Efter ett långt yrkesliv som lärare – de senaste 29 åren vid Uven-gymnasiet – har jag definitivt tappat räkningen på hur många gånger skolan befunnit sig i medias hetluft. Det är inget jag är kritisk till, skolan angår och berör alla och måste därför vara öppen för insyn och debatt.
I debattartiklarna om studenternas språkliga brister förvånar det dock mig att man inte pekar på bilden av orsakerna på ett bredare sätt.
Som vanligt i vårt hierarkiskt uppbyggda utbildningssystem, från förskola till forskarutbildning, är det alltför lätt att kasta kritik på den undervisningsnivå, som eleven lämnar. I stället borde en mer nyanserad debatt föras om de olika förändringar, förutsättningar och villkor som uppstår i ett stort och komplext utbildningssystem. Vilken kompetens behöver eleverna? Vilken kompetens behöver utbildarna? Vilka färdigheter och insikter förväntas eleverna behärska i det samhälle de ska möta tio/fem/ett år efter att de lämnat vår undervisning? Hänger inte skolan med?
Som lärare i svenska, kan jag i likhet med många av mina kollegor också konstatera den förändring som elevernas prestationer uppvisar. Vad jag dock efterlyser i diskussionen, är att man mer fokuserar på begreppet förändring i stället för på försämring.
Skolan är inget isolerat samhällsfenomen, utan avspeglar självfallet skeenden runt omkring. Vi lever i en tillvaro med ständiga förändringar och preferensförskjutningar som märks både på samhälls-och individnivå. Språk är en färskvara och är därmed utsatt för ständiga förändringar. Om detta är bra eller dåligt vill jag låta vara osagt, och citerar i stället en tidigare skribent: ”eleverna kan nu göra saker som vi inte ens var i närheten av”.
Jag saknar i ”larmdebatten” om svenskämnets färdigheter, eller snararare brist på färdigheter, vad datoriseringen betytt och betyder. Samtidigt som datoriseringen och hela IT-utvecklingen för med sig fantastiska möjligheter, måste man som lärare också vara medveten om den värld, den språkliga ”förändrings-stormvåg” barn och ungdomar=presumtiva högskolestudenter, lever i.
Se bara på reglerna om avstavning som totalt luckrats upp, inte minst i de allra största morgontidningarna! Vad frånvaron av ”prickar” kan få för språkliga konsekvenser stod nyligen att läsa i ett av Jacke Sjödins kåserier! Alla rättstavningsprogram till trots, visar att det var en evighet sen tidningarnas ”Tryckfels-Nisse” pensionerades! Pensionerade har också de flesta speciallärarna i svenska blivit och därmed har en stor kompetens försvunnit i skolans svenskundervisning. De nya specialpedagogerna kan inte fylla det tomrummet, då deras uppdrag är att arbeta konsultativt. Ett alldeles eget sms- och Facebook-skrivspråk, bestående av förkortningar och symboler, och i total avsaknad av interpunktion och meningsbyggnad, har vuxit fram, med mottot ”Skriv som du talar”, vilket språk det än gäller. Detta språk behärskar våra elever till fullo med otrolig skicklighet och fantasi.
Ordkunskap med hjälp av ”fysiska” lexikon, som en gång användes, förutsatt att eleven kunde alfabetet, existerar inte längre, när man i stället med några tangenttryck (eller ett par ”touchar”) kan få sitt ord förklarat! En tvååring är mer bekant med en Ipod eller Smart-phone än med Sagan om den lilla gumman, och våra gymnasister läser hellre Tranströmer än Tegnér. Allt detta är faktorer som påverkar svenskämnet och som det är ganska omöjligt att värja sig mot.
Givetvis är det ett sorgligt faktum att studenterna uppvisar en låg språklig nivå. Samtidigt ska ingen skugga falla på dagens svensk-undervisning i skolorna. Ingenting kan dock bli som ”förr” i utbildningssystemet; vare sig det gäller i förskolan eller på forskarnivå. Det är således viktigt att vi lärare pekar på de gigantiska krafter ute i samhället som påverkar elevernas skriv-och talspråk och som konkurrerar om deras språkliga uppmärksamhet långt mer än vad svenskläraren kan åstadkomma.
Mycket ambitiöst och lovvärt arbete inom svenskundervisningen pågår ute i skolorna, bland annat genom de lässatsningar som görs. Kanhända är det inte, som utbildningsministern sa, fler lektionstimmar som behövs, utan mer satsning på metodiken, en metodik där man redan i lärarutbildningen ställer sig frågan ”Vilka krav och förväntningar kan vi uppfylla i svenskundervisningen för att bibringa eleverna både daglig såväl som framtida kompetens?”.
Låt också oss lärare slippa höra begreppet ”flumskola”! Skolan är ingen isolerad företeelse i samhället, utan den speglar den ständiga utveckling och förändring som vi aldrig kan bortse ifrån, var vi än befinner oss i utbildningshierarkin!
Viola Larsson
lärare vid Uven-gymnasiet, Uppsala
UNT 2/2 2013