Vi är många medlemmar i Linnésällskapet som undrar vart sällskapet är på väg och vad det ska bli av Linnémuseet. Det här har beskrivits i den debattartikel som Catharina Söderberg publicerade den 10/5. Den linje som styrelsen valt innebär att spara sig ur det läge som sällskapet hamnat i och att byta arbetsmodell till att köpa in tjänster och därutöver förlita sig på ideella insatser – se replik här 16/5.
Konsekvenserna av detta syns i tömda montrar och nedrustning i största allmänhet. Museet är snart lika avlövat som träden utanför entrén. Det är dags att fråga sig om Linnésällskapet är rätt huvudman för Linnémuseet. Just detta har Rolf Du Rietz, mångårig medlem i sällskapet, gjort redan i december 2012 i en liten skrift med rubrik som ovan. Han konstaterar att räddningen för Linnéminnena i Uppsala kan vara att de får ”världsarvsstatus”, vilket styrelsen arbetar på. Men det är också dags att ta fasta på den fortsättning som Du Rietz föreslår, nämligen att överlämna Linnéminnena i Uppsala (museet, Linnéträdgården och Linnés Hammarby) från sällskapet och universitetet till staten.
Om inte Kulturdepartementet ”inser att det nu är tid att göra en samordnad och permanent satsning på Linnéminnena i Uppsala, då har man verkligen all orsak att med oro fråga sig vart svenskt museiväsen och svensk kulturarvspolitik är på väg”, skriver Du Rietz. Självklart skulle Linnéminnena i en sådan struktur ha en kvalificerad och kompetent personal för att vårda, utveckla och visa Linnéminnena.
Linnésällskapet skulle då kunna koncentrera sig på Linné-forskning och andra uppgifter som hör till ett personhistoriskt sällskap.
Det här förslaget lär ligga hos styrelsen för sällskapet sedan strax före jul. Kommer det måhända att presenteras som det som ska rädda sällskapet och Linnémuseet vid sällskapets vårmöte i dag, lördag den 25 maj?
Ingrid Rydberg
bekymrad medlem
UNT 25/5 2013