I Uppsala kommuns övergripande planer framhålls behovet att bygga många nya bostäder, ungefär 2000 per år, för att möte den förväntade tillväxten. Det sägs att utbyggnaden ska kännetecknas av balans mellan bostäder, gator, parker, och rekreationsområden.
Några citat ur kommunens styrdokument: ”För att bibehålla en fortsatt tillväxt måste Uppsala erbjuda attraktiva boendemiljöer med service, höja kvaliteten på parker och rekreationsområden i varje stadsdel.”
”Uppsala ska utvecklas till en stad med mer innerstadskaraktär och med hög kvalitet i och närhet till parker och grönområden.”
Det framgår att en stadsdelspark är inritad ungefär vid Seminariekvarteret. Ett övergripande kulturmål är: ”att vårda och bruka det lokala kulturarvet och göra det synligt” Allt detta låter förträffligt, men hur omsätts dessa övergripande planer i verkligheten? Låt oss ta framtiden för Seminariekvarteret som ett exempel:
Om det föreslagna byggandet av cirka 220 bostäder genomförs blir det ingen yta över för en stadsdelspark i området som översiktsplanen föreskriver. Den nordvästra stadsdelen kommer alltså även i fortsättningen att sakna stadsdelspark. Följden blir att kommunens strategier för ytor avsedda för rekreation, biologisk mångfald och främjande av folkhälsa inte beaktas.
Kvarteret som en helhet med byggnader, park, trädgård och idrottsplats utgör i dag en kulturmiljö klassad som riksintresse med endast två motsvarigheter i hela Sverige. Kommunen följer alltså inte sitt eget övergripande kulturmiljömål - att vårda och bruka det lokala kulturarvet och göra det synligt och inte gömmas bakom en mur av höga hus.
Ett genomförande av detaljplanen innebär att kommunen på flera punkter går tvärs emot sina intentioner beskrivna i de övergripande styrdokumenten. För den vanliga Uppsalabon är detta fullständigt ologiskt och obegripligt.
Gunnel Lindh
Inger Sjöberg
Lennart Littorin
Rolf Svanström
Seminarieparkens vänner i Uppsala
UNT 11/2 2012