Frågan om skadeståndsnivåerna i Sverige har diskuterats i olika sammanhang under senare år. De 20 000 kronor Justitiekanslern (JK) har tillerkänt läkaren i det så kallade Astrid Lindgren-fallet avser ersättning för lidande under de åtta dagar hon var frihetsberövad. Detta enligt en särskild av riksdagen stiftad lag, lagen 1998:714 om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Enligt den så kallade frihetsberövandelagen har bland annat den som varit anhållen och häktad men senare blir frikänd rätt till ersättning av staten. Det som kan ersättas är utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Men lagen gäller bara den ekonomiska förlust eller det lidande som är orsakat av själva frihetsberövandet.
Ekonomisk skada eller lidande som orsakats av brottsmisstanken som sådan, eller som är en följd av utredningen om brottet, kan alltså inte ersättas enligt frihetsberövandelagen. I det aktuella fallet var det därmed bara möjligt att lämna ersättning för de åtta dagar som läkaren var frihetsberövad.
Statens ansvar enligt frihetsberövandelagen är ”strikt”, vilket betyder att det är utan betydelse och inte påverkar ersättningen enligt den lagen om det begåtts fel av någon myndighet i samband med besluten om frihetsberövande. När det gäller beräkningen av ersättningen för lidande finns det sedan lång tid en fast praxis som JK tillämpar och som också prövats i domstol. Den innebär att det främst är längden på frihetsberövandet som avgör ersättningens storlek. Ersättningen för lidande är densamma för alla oavsett social/ekonomisk situation men den som är under 18 år eller som suttit frihetsberövad misstänkt för ett mycket allvarligt brott anses fara särskilt illa och får därför högre ersättning.
I det nu aktuella fallet har den allvarliga misstanken inneburit att ersättningen fördubblats. Jag har inte motiverat den höjda ersättningen med att förundersökningen skötts illa. Detta framgår om man läser beslutet. (Finns tillgängligt på www.jk.se).
I det aktuella fallet har ersättningsanspråket även prövats enligt skadeståndslagen 1972:207. För att få ersättning av staten enligt den lagen krävs i fråga om ekonomisk skada att det varit fråga om det lagen benämner ”fel och försummelse vid myndighetsutövning”. Och ersättning för lidande förutsätter att någon myndighetsperson begått ett allvarligt brott mot den som begär ersättning. Jag har i mitt tillsynsbeslut (finns också att läsa på www.jk.se) beskrivit ett antal fel och brister som jag anser har förekommit. Men det är inte fråga om något brottsligt handlande och gäller i många fall bedömningsfrågor, där lagen kräver att det varit fråga om uppenbart felaktiga bedömningar för en rätt till skadestånd.
De fel eller försummelser som förekommit måste också direkt ha orsakat den skada som man begär ersättning för. Någon ersättning kan mot den här bakgrunden enligt min bedömning inte medges enligt skadeståndslagen.
När det gäller frågan vad som orsakat de skador som uppkommit kan det vara på sin plats att påpeka att det inte var fel att inleda en förundersökning utan tvärtom skulle ha varit fel av polis och åklagare att inte försöka utreda det lilla barnets död.
Det är också möjligt att häktningen hade kunnat undvikas om läkarens arbetsgivare snabbare hade lämnat polisen begärt bistånd i det inledande skedet av utredningen, och det var inte polisens eller åklagarens utan arbetsgivarens beslut att läkaren inte fick återgå till sitt ordinarie arbete under tiden som utredningen pågick.
Jag har förståelse för den känslomässiga reaktionen på mitt ersättningsbeslut, om man uppfattar detta som ett uttryck för statens värdering av allt det som drabbat läkaren. Men den beslutade ersättningen avser alltså bara själva frihetsberövandet som pågick åtta dagar. Något annat är inte möjligt enligt frihetsberövandelagen.
Men borde vi ändra lagstiftningen så att det blir möjligt att betala ut mera skadestånd för lidande? Vilket belopp skulle i så fall vara tillräckligt för att anses som en rimlig kompensation i detta fall? Erfarenheten visar att det är svårt att enas i den frågan.
Jag tror egentligen inte att någon ekonomisk ersättning kan kompensera för det lidande som drabbar en oskyldig som blir misstänkt för brott. Borde vi inte i stället våga säga att lidande inte går att värdera i pengar? Och att pengar sällan kan ge verklig upprättelse?
Som jag framhåller avslutningsvis i mitt tillsynsärende är det som orsakar mest lidande, i detta liksom i många andra fall, kanske främst att inte bli lyssnad på och att bli vad man uppfattar som respektlöst och illa bemött. Det är något som den som utövar makten aldrig får glömma.
I detta fall har en frikännande dom meddelats, riksåklagaren har infört nya regler som innebär att särskilt utbildade åklagare ska ansvara för ärenden som gäller medicinska frågor och jag har i mitt tillsynsbeslut pekat på brister som polis och åklagare uppmanats att åtgärda samt betonat vikten av att ytterligare kvalitetssäkra Rättsmedicinalverkets utlåtanden, bland annat genom att på nytt överväga frågan om att inrätta en ordinarie tillsyn, allt för att undvika ett upprepande av det inträffade. Inget av detta kan göra det som skett ogjort, men det visar enligt min mening att staten tar läkarens lidande på stort allvar.
Anna Skarhed, justitiekansler