Föräldraföreningen Talknuten och Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn, DHB, har under många år arbetat för att sprida kunskap om språkstörning och om skolsituationen för elever med språkstörning, för att barn, unga och föräldrar ska få rätt stöd i samhället. Vi har tagit del av utredningen ”Likvärdig utbildning – riksrekryterande gymnasial utbildning för vissa ungdomar med funktionsnedsättning SOU 2012:24”.
Vi är djupt oroade över den stora förändring förslaget innebär för elever med grav språkstörning när det gäller deras rätt till likvärdig utbildning och gemenskap med andra. En elev med grav språkstörning har nedsatt förmåga att förstå talat språk och att tala själv. Utredaren föreslår att målgruppen ska tolkas så restriktivt att endast de ungdomar med grav språkstörning, som i princip helt saknar tal ska kunna få sin undervisning på det tvåspråkiga Riksgymnasiet för hörselskadade (RGH).
Av de 82 elever som i dag går på skolan är det endast två som skulle tillhöra målgruppen. Övriga elever hänvisas till sin hemkommun, trots att utredningen visar att kommunerna saknar kompetens om elever med grav språkstörning.
Utredningen fastslår att de elever som tagits emot har haft stora svårigheter i tidigare studier och att det har varit bra för dem att gå på RGH. ”De svårigheter äldre elever med grav språkstörning har gör det svårt för dem att hänga med i den allt mer abstrakta undervisningen i grundskolans högre årskurser och i gymnasieskolan. Detta i kombination med att mål- och betygssystemet numera gör det tydligt när en elev får svårt att hänga med i undervisningen gör att elever söker sig en anpassad utbildning.” Vidare är det utredarens erfarenhet att eleverna sannolikt har stärkts som individer för att de har fått en anpassad utbildning och gemenskap med andra elever med språkstörning.
Trots det bedöms kommunerna kunna möta det behov ungdomar med grav språkstörning har. Kompetens om språkstörning ska alltså finnas ute i kommunen – även om utredaren själv medger att den saknas i dag. Utredaren säger att det handlar om ambition. Är det tillräckligt att ha en ambition för att dessa elever ska få en likvärdig utbildning?
Det kommunala självstyret har en stark förankring vilket kan innebära att utbildningen kommer att se mycket olika ut i olika delar av landet.
Vi har i flera år arbetat för att en riksgymnasieskola för elever med grav språkstörning ska etableras. Inte som en ersättning för gymnasieskolor i kommunerna utan som ett komplement för de kommuner som inte har möjlighet att upprätthålla kompetens kring språkstörning. Detta har inte skett och dessa elever tas emot av RGH.
Antalet har ständigt ökat och eleverna kommer från hela landet. En anledning till ökningen är brist på kunskap i kommunerna, något som även utredningen konstaterar.
Vi är eniga med utredningen om att det finns mycket stora brister i kommunerna och välkomnar att utredningen uppmärksammar undervisningssituationen för målgruppen. Utredningen pekar på att gruppen är förhållandevis stor, att de inte får sina behov tillgodosedda och att kommunerna har stora brister vad gäller kompetens kring undervisning för elever med grav språkstörning. Man konstaterar att det behövs en kraftfull satsning för att stödja etableringen av anpassade utbildningsmiljöer lokalt och regionalt. Dock står det inget om hur satsningarna ska se ut. Vad kommer att hända med eleverna, när de inte längre kommer att kunna gå på RGH?
Staten har sedan beslutet om att återetablera specialskolan för elever med språkstörning, Hällsbo, satsat på utveckling av skolan och söktrycket är stort. Hur rimmar det med att utredningen föreslår en avveckling av en riksgymnasieskola som tar emot elever med grav språkstörning?
Vår bestämda uppfattning är att man inte får avveckla deras rätt till likvärdig gymnasieutbildning förrän ett fullgott alternativ presenterats. Vi skulle återigen vilja föreslå att regeringen utreder möjligheterna till etablering av ett Riksgymnasium för elever med språkstörning.
Ann Ander
Anna Gabrielsson
Föräldraföreningen Talknuten
Lena Fernström
Riksförbundet för döva,
hörselskadade och språkstörda barn
UNT 2/9 2012