Jag tog min lärarexamen 1977. Då hade skolan och lärarna hög status i vårt samhälle.
Branschen var respekterad och det var svårt att få jobb som lärare trots att du hade adekvat utbildning.
I dag är situationen den motsatta. Lärarna flyr skolan, resultat och status sjunker stadigt.
Det kan utläsas t ex ur den senaste PISA-mätningen.
Under mina 35 år i offentlig sektor har jag arbetat som lärare, rektor, utvecklingsledare och utbildningschef i flera kommuner. Jag har träffat tusentals lärare varav väldigt många, särskilt på senare tid, uttrycker frustration och förtvivlan över att de inte tycker sig få utöva sitt yrke på ett konstruktivt sätt.
Det lärarna säger kan sammanfattas i något som jag är övertygad om är kopplat till de sjunkande resultaten i skolan i Sverige i dag, nämligen:
1. Ingen litar på oss längre.
2. Vi är så vansinnigt reformtrötta – låt oss få arbetsro.
3. Sluta dränera skolans resurser via vinstleveranser till friskolekoncernerna.
Jag tror att det är punkt 1 som är den verkligt springande punkten. Lärare i dag upplever sig hela tiden kontrollerade och misstänkliggjorda av huvudmän och myndigheter. Allt de gör skall mätas, kontrolleras och visas upp in i minsta detalj.
Det finns knappt något utrymme kvar för kreativa pedagoger, ingen vågar sticka ut av rädsla för att bli uthängda och lämnade till allmänt åtlöje. Alla har i dag rätten att hacka på våra lärare.
Media, föräldrar, politiker och även barnen själva har sådana möjligheter att ”överpröva” det arbete som görs i skolan att pedagogerna snart inte vågar tänka själva.
Mäthysterin har gått så långt att kommunpolitiker i vissa fall tycker att rankning i förhållande till grannkommuner är viktigare än de verkliga resultaten (En förbättring i ranking kan ju faktiskt bero på att andra sänker sina resultat och inte att du höjer dina egna).
Punkt 2 handlar om att nya reformer avlöst varandra under de senaste åren i sådan fart att ingen hunnit implementera, arbeta med eller utvärdera dem förrän nästa förändring är på ingång. Desperata politiker som tänker i mandatperioder i stället för långsiktigt på barns bästa kräver snabba resultat i en bransch som i sin tur kräver långsiktighet, träget arbete och tålamod. Om en reform inte ger tillräckligt snabba resultat ersätts den med en ny innan någon vet ordet av.
Här borde vi titta på t ex Finland som bland annat levererat i PISA-mätningarna. Där har reformer och förändringar gått i en betydligt långsammare takt och man har gett möjlighet åt lärarna att ta med sig det goda från tidigare in i nya tider.
Vad gäller punkt 3 säger det sig själv att man dränerar en hel bransch när det är ok att minska antalet lärare för att kunna leverera vinst till privatpersoner och koncerner. Det går nämligen inte att hitta vinster någon annanstans när personalkostnaderna utgör 80-90 procent av skolans kostnad. Till och med de som beslutat om de generösa villkoren för vinstleverans i skolan har ju nu börjat dra öronen åt sig.
Nej, det här håller inte längre. Gör så här:
1. Ge lärarna statusen åter genom att visa att vi litar på dem och låter dem arbeta långsiktigt.
2. Ge lärarna arbetsro och låt dem arbeta med det de skall – nämligen barn och ungdomars utveckling och lärande.
3. Låt den senaste tidens reformer införas och arbetas in i skolsystemet innan vi genomför nya stora förändringar.
4. Satsa resurser på att hantera den ökade mängden administrativa arbetsuppgifter som vi de senaste åren låtit belasta lärarkollektiven.
5. Höj lärarnas löner ordentligt.
6. Stoppa den ekonomiska rovdriften i skolan där skattepengar går till privata vinster.
7. Tillsätt forskningsråd och låt branschen arbeta sida vid sida med de bästa forskarna för att hitta rätt väg in i framtiden.
Det finns massor av duktiga kreativa lärare och skolledare därute men de är trötta nu, mycket trötta.
Ge skolan chansen!
Henrik Hedqvist, lärare, rektor, utvecklingsledare, utbildningschef