För ett tag sedan fick jag ett brev från Vattenfall där jag informerades om att betaltiden för mina fakturor sänkts från 30 dagar till 15. Men inte skulle jag vara ledsen för det. Brevet förklarade att jag borde fokusera på möjligheterna: ”Ändringen ger dig fördelen att du får en mer direkt återkoppling till din elförbrukning, eftersom det inte går lika långt mellan att du får fakturan och till den ska betalas”.
Det är bedrövligt att ett så viktigt företag som Vattenfall som främst vill sänka sina kreditkostnader så uppenbart underskattar kundernas intelligens. Men tyvärr är det en inställning till avnämare som Vattenfall inte är ensam om. Den återfinns i Uppsala kommun bland de folkvalda, tjänstemän och de företag som kommunen upphandlar tjänster av när Uppsala förtätas. Där offras grönområden med miljöargument samtidigt som demokratiska principer sätts ur spel.
Centerpartiet hävdade på denna sida 5/7 att en förtätning av städerna är nödvändig för att vi ska kunna skydda lantbruksmarkerna runt städerna. För att bevara våra öppna landskap måste städerna växa, men inom sina gamla gränser. Således har grönområden i till exempel Luthagen, Fålhagen, och Kvarngärdet försvunnit. Nu ska naturområdet vid Blodstenen exploateras. Men konsekvenserna av den förda politiken problematiseras inte särskilt väl av Alliansen. En följd av förtätningen är nämligen en försämrad miljö för de boende i städerna och att lokaldemokratin åsidosätts.
Miljöargumentet i synnerhet stöter på patrull när vi ser på konsekvenserna av förtätningen i Uppsala. Få av de nya bostäderna i centrala staden matchas med nya förskolelokaler (UNT 13/4 och 5/8). Familjer som flyttar in till centrum med syfte att korta restider till jobbet upptäcker att de måste söka dagisplatser i ytterområdena.
I centrum är förskolorna överfyllda och de avlastas nu genom att man köper in så kallade förskolesbussar – bussar som kör barnen ut ur staden så att man öka antalet förskoleplatser på förskolorna. Vill man inte ha sitt barn på en förskolebuss om dagarna så menar Cecilia Forss (M) att man får välja förskoleplatser som ligger utanför staden. Detta kan väl knappast räknas som ”hållbar” miljöpolitik: bussar som kör barnen ut ur staden, eller föräldrar som åker ut från centrum för att lämna sina barn, och sedan tillbaka in i staden med sina bilar?
Förtätningen är dessutom problematisk från ett demokratiskt perspektiv om man ser på de medel som används i genomförandet. Inför byggnationer kring Artillerigatan ordnade Uppsala kommun ett informationsmöte där man utlovade att en vacker allé skulle bevaras – uppenbarligen något som låg de boende varmt om hjärtat.
Emellertid kom byggprojektet att utformas på ett annorlunda sätt än vad kommunen uppgivit vid informationsmötet och hela allén sågades ner. När de boende vände sig till kommunen för att få reda på varför löften hade brutits fick de inga svar. Ingen ville ta ansvar.
Agerandet är inte olikt vad som utspelats vid byggandet av Resecentrum som jag följt på närmare håll. Inför byggnationerna anordnade Uppsala kommun 2005 flera informationsmöten för de boende där man beskrev projektet och hur miljön skulle påverkas. Frodeparken och dess trädbestånd skulle bli kvar. Men nyligen ändrades planerna radikalt.
På den plats där Skanska i dag placerat sina baracker är parken borta. Under eftermiddagen den 9 mars i år anslogs på entrédörrarna i området ett meddelade om att ”några” träd i parken skulle fällas. Inga tydliga skäl angavs. Klockan sju på morgonen därpå var Skanska på plats med motorsågar – man röjde bort buskar och sågade ner fem stora lönnar. I UNT meddelande Tommy Thylén, sektionschef vid Uppsala kommun, att fällningen genomförts för att lönnarna var sjuka (unt.se 10/3). Jag efterfrågade utredningsunderlag som kunde styrka detta och då skickades jag vidare till projektledare för Resecentrum, till representanter för Skanska och till företaget Ramböll. Ingen av dessa aktörer kan, efter fyra månader av brevväxling och möten, visa att de fällda lönnarna var sjuka. Däremot kan en av Sveriges mest framstående arborister, Harald Kratschmer, vittna om att lönnarna inte alls var i ett tillstånd som motiverade fällning. När aktörerna pressats med motargument i frågan ett tag byter de fot.
Nu hävdas att det så kallade Båghuset vuxit in i Frodeparken på ett ”oförutsägbart sätt”. Men då kan ingen längre svara på varför medborgarna inte konsulterats om de nya planerna. När Resecentrum utvidgades borde ju en ny dialog med medborgarna ha upprättats. Men här får man, likt de boende på Artillerigatan, inga svar. Därmed får man tyvärr dra slutsatsen att framtiden är osäker för vad som blir kvar av Frodeparken.
När Uppsala kommun och dess entreprenörer ska förklara varför träden fällts gör de precis som Vattenfall. Trädfällningen ska inte ses som miljöförstöring. Den ska betraktas som en möjlighet. En representant för Ramböll kommenterar trädfällningen som nödvändig för Frodeparken för att ”anpassa den och uppdatera den till en trevligare och mera funktionell nivå”. Ramböll undertecknar automatiskt e-postmeddelanden med sin slogan ”Knowledge taking people further”. Detta sänker såklart, enligt min mening, demokratibetyget för Uppsalas politiker och anlitade företag. Vi statsvetare lägger ner mycket möda på forskning om demokrati.
I Sverige har forskare på uppdrag av staten såväl som näringslivet genomfört omfattande demokratiutredningar. Så gott som samtliga betonar vikten av deliberation för att demokrati ska fungera bra: det är dialog, så förutsättningslös som möjlig, mellan medborgare och beslutsfattare som ger demokratin innehåll. Genom deliberation engageras medborgarna och de beslut som fattas får legitimitet.
Det är från den debatten Uppsalas politiker och byråkrater i framtiden bör hämta inspiration. Inte från Vattenfalls pamfletter.
Sten Widmalm
professor i statsvetenskap
UNT 7/9 2010