Varje land har sin egen sjukvårdskris. I Uganda fattas det sju miljarder kronor per år för att genomföra en reform som skulle ge den mest grundläggande sjukvård till alla. I vårt rika grannland Norge måste sjukhusen göra besparingar för att budgeten inte hålls. Så är det också hos oss. Akademiska sjukhuset har utlyst nya miljonbesparingar.
Min avdelning, barnkirurgen, är en mycket bra avdelning att jobba på. Folk trivs, samarbetar bra, och kvaliteten på vården är hög. Våra lokaler har dock en standard strax över u-landsnivå.
Vår medicinska utrustning är modern, men ibland har vi inte nog eluttag för att ansluta den. Under drygt ett år har avdelningen varit hotad av stängning, på grund av att sängarna står för tätt. Till varje barn följer minst en förälder vilket gör att man har dubbelt så många sängar som det var tänkt från början.
Av smittskydds- och arbetarskyddsskäl har man dömt detta som ohållbart. Först om några månader kommer verksamheten att få större utrymme, om de senaste planerna visar sig realiserbara.
Andra sjukhus har dömts till miljonviten för liknande problem som inte åtgärdats snabbt nog.
Som de flesta andra avdelningar har vi inga sjukvikarier. Då sjukhuspersonal, precis som alla andra, blir sjuka ibland leder det till en lindrig och nästan ständig underbemanning.
Den oreda och stress som följer på detta, i kombination med hög belastning av vårdkrävande patienter (det vill säga mycket svårt sjuka barn), gör att personalen slits hårt och onödiga risker för patienterna uppstår.
Efter ett svårt år på barnkirurgen kan man konstatera att avdelningen klarade av att upprätthålla vården utan större negativa incidenter eller smittutbrott. Men den enda följd man kan vänta sig är större besparingar på personal.
Att sjukvårdsbudgetar kollapsar har väldig lite med personal att göra. Vi har en åldrande befolkning, patienter som kräver mer till exempel i form av akutvård, och allt mer avancerade undersökningar och behandlingar att erbjuda, men knappast en budget att betala för dem.
Vi planerar för en högklassig sjukvård, men om kraven ställs på att alla tänkbara prover, mediciner och kirurgiska ingrepp ska tillhandahållas, så räcker inte pengarna. En enda patient som behöver intensivvård och sedan dygnet runt-vak kan kosta miljoner. Att spara på morgontidningar kanske inte riktigt hjälper. Inte heller personalnedskärningar har hittills kunnat balansera budgeten, men leder till en halvkaotisk sjukvård, odräglig arbetsmiljö för personalen och onödiga risker för patienterna.
Att effektiviseringar ska kunna leda till lägre kostnader förutsätter ju att arbetet bedrivs på ett ineffektivt sätt nu. Har någon ens undersökt eller försökt att mäta effektiviteten på sjukhuset?
Det skulle ju kräva tydliga mål, mått på hur (snabbt eller billigt) man når dessa mål i dag, och något att jämföra med, en sorts guldstandard.
Vilken nivå på sjukvård som kan ges är en politisk fråga, eller ytterst en fråga för medborgarna. Vad vill man prioritera och vad måste man prioritera bort? Det är svåra frågor att ställa och besvara, men nödvändiga om man ska planera för en fungerande sjukvård, och inte bara skylla på personalen och låta kaosmakterna ta över.
Cecilia Viklund
sjuksköterska på barnkirurgen, Akademiska sjukhuset
magister i internationell hälsa
UNT 20/12 2012