I början på mars kallade det nybildade nätverket ”Vi bryter tystnaden i Uppsala” till hearing med politiker. Initiativ till nätverket har tagits av ett antal anställda inom socialtjänsten i Uppsala som fått nog av den svåra arbetssituationen och de låga lönerna. Aulan i Brantingsskolan var näst intill full, kring 200 socialsekreterare, biståndshandläggare och socialbidragshandläggare slöt upp. Det stora antalet visar på hur allvarlig frågan är. Något löfte om att verka för förbättringar gavs inte av företrädare för den borgerliga majoriteten.
Socialtjänstens uppgift är att bistå samhällets mest utsatta människor som behöver vårt stöd för ge henne/honom ökade chanser att komma vidare i livet. Det är ett svårt arbete som ställer höga krav på den som utför det. Det handlar om myndighetsutövning. I det ingår också att handha tvångslagstiftning. De beslut de fattar får direkt påverkan på individens liv och vardag. Då är frågan om rättssäkerhet mycket viktig.
För att kunna göra bra utredningar inför beslut om insatser för individer som behöver stöd så krävs inte bara tid utan också erfarna socialsekreterare och också möjligheten till kontinuitet i arbetet. Socialsekreterarna har sig själva som instrument, det arbete de utför är en process och bygger på en relation mellan dem och individen. Då är det är viktigt att samma person utför arbetet.
Lönerna i kommuner runt om Uppsala är mycket högre. Det gör att erfarna socialsekreterare söker sig till dessa istället. Det betyder en stor omsättning av personal i Uppsala, uppemot 40–50 procent inom några arbetsgrupper som har hand om barn under ett år som far illa !
Det tar ungefär åtta-tio år att lära sig yrket och socialstyrelsen avråder från att nyanställa utredare med mindre än ett års erfarenhet. Mycket kraft går åt till att hjälpa de nya in i arbetet. Andra administrativa uppgifter för att stärka rättssäkerheten har också ålagts myndigheten. Stressen har således ökat för handläggarna. Och var finns tiden för den enskilde handläggarens vidareutbildning och egna påfyllning?
Att introducera en ny socialsekreterare kostar uppemot 500 000 kronor. Att då inte verka för att behålla erfarna socialsekreterare är inte bara ett svek mot klienterna utan också oekonomiskt.
Till följd av Uppsalas modell där fyra olika nämnder har ansvaret för det sociala arbetet så har löneutvecklingen blivit mycket ojämn. Det är också en källa till frustration bland socialsekreterarna. Även biståndshandläggarna som utreder personer med olika funktionsnedsättningars behov har en mycket besvärlig arbetssituation. Socialbidragshandläggarna har fått en ökning under tio år från 70 ärenden till 115. Inte undra på att socialtjänsten i Uppsala får mycket låga siffror i den medarbetarenkät som gjorts.
Det finns många exempel på att om varje handläggare har färre klienter, då blir insatsen bättre, socialarbetare stannar kvar, fler individer kommer att kunna leva ett självständigt liv och dessutom kostar det kommunen mindre.
Anders A Aronsson (FP) menade under hearingen att man alltid har barnens bästa för ögonen. Det klingar falskt när man konkret visar så lite intresse för den arbetssituation de har som är satta att utföra arbetet. I Uppsala kan man i dag beviljas extra ekonomiskt bidrag för fritidssysselsättning, dator och bredband till barnfamiljer med långvarigt socialbidragsberoenden. Det är ett led i att barn från ekonomiskt utsatta miljöer skall ha lite av samma möjligheter i livet som andra, ett uppdrag som faktiskt åvilar vårt välfärdssamhälle. Nu har den borgerliga majoriteten annonserat att det skall ta bort detta. Dessa exempel kan inte vara i linje med barnkonventionen.
Socialtjänstens uppgifter är lagstadgade. Man kan inte hänvisa till begränsade resurser när socialtjänsten inte klarar av sina uppgifter fullt ut. Socialt arbete handlar inte främst om pengar det handlar om människors liv. Ekonomismen har fått styra för länge nu. De personer som behöver samhällets stöd av socialtjänsten i olika skeden av sitt liv berör för det mesta inte samhällets beslutsfattare och makthavare. Därför är dessa inte lika måna om att se till att ge individen det bästa vi har för att de skall kunna leva ett självständigt liv. Därför ser situationen ut som den gör för våra socialarbetare i Uppsala kommun. Att inte satsa på socialarbetarnas löner och arbetsmiljö är att bita sig själv i svansen.
Liza Boëthius (V)
nämnden för Hälsa och omsorg
UNT 25/3 2013