”Nobels fredspris borde ha gått till mig”, sa Syriens president Bashar al-Assad när det internationella samarbetsorganet OPCW förra året utsågs till mottagare av priset för sitt arbete med att förstöra Syriens kemiska vapen. Hans skämt måste karaktäriseras som både cyniskt och djupt osmakligt i ljuset av att fler än 115 000 människor har mist livet i inbördeskriget, som inleddes i mars 2011 och nu snart går in på sitt tredje år.
9,3 miljoner människor behöver humanitär hjälp, 6,5 miljoner av dem är på flykt inom Syrien och drygt 2,4 miljoner har flytt till grannländerna. Av dessa lyckades drygt 40 000 personer ta sig till EU. Siffrorna fortsätter att stiga för varje dag.
Mot denna bakgrund samlas Syriens regering och opposition på onsdag 22 januari, för första gången sedan kriget bröt ut, för en fredskonferens i Genève. Även företrädare för EU, USA, Ryssland, Arabförbundet och FN kommer att delta.
Kriget har pågått alldeles för länge. Det vore oförlåtligt att inte ta vara på möjligheten att nu sätta punkt för det fruktansvärda lidande och den förödelse som konflikten orsakat.
Inbördeskriget i Syrien är ett sorgligt bevis på världssamfundets gemensamma tillkortakommande och misslyckande. Med ett paralyserat säkerhetsråd i FN hade EU möjlighet att genom vår gemensamma utrikestjänst, EEAS (European External Action Service), bli en seriös aktör för att säkra en bestående fred. Med omvärldens ovilja att göra en militär intervention i Syrien, så är en politisk överenskommelse mellan regering och opposition det enda sättet att få slut på den utdragna konflikten.
Det står klart att för att fred ska kunna säkras, så krävs det att parterna enas kring en övergångsregering med full verkställande makt, inklusive makt över militär- och säkerhetsstyrkorna, och som åtnjuter befolkningens legitimitet.
Precis som FN så har också EU gjort felprioriteringar. I stället för att inta en aktiv fredsförhandlande roll, har EU enbart fokuserat på humanitärt bistånd och flyktingmottagande. Vi har givit bistånd om mer än 1,6 miljarder euro, vilket gör oss till världens största biståndsgivare. Det är självklart att erbjuda hjälp och skydd för de människor som flyr undan detta fasansfulla krig. EU borde dock kunna göra mer genom att skapa lagliga och säkra flyktvägar för människor till Europa. Flyktinglägren i Syriens grannländer är överfulla av människor och förhållandena är enormt svåra. Jag menar att det är angeläget att flyktingar borde kunna ansöka om humanitärt visum till EU redan från tillfälliga konsulära kontor i flyktinglägren. På så vis kan vi trygga en säker och laglig väg till EU.
Men ett humant flyktingmottagande och humanitärt bistånd till flyktinglägren i framför allt Libanon, Turkiet och Jordanien löser ändå inte konflikten.
Parallellt med hanteringen av flyktingströmmen måste man äntligen se ett slut på inbördeskriget med dess allvarliga brott mot både mänskliga rättigheter och mot internationella krigslagar som pågår i Syrien just nu.
Den EU-delegation som leds av Catherine Ashton, EU:s högsta representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, måste i största möjliga utsträckning tala med en röst och visa en gemensam hållning i Syrienfrågan. Enbart genom att arbeta mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik kan EU bli en seriös aktör för att säkra fred, inte bara i Syrien, utan i hela vår värld.