Replik. Naturligtvis ska svenska kommuner och landsting ta ansvar för den etiska kvaliteten på den mat som serveras inom deras verksamhet genom att prioritera bra produkter, som LRF:s Helena Jonsson och Sture Johansson skrev på UNT Debatt (14/12). Sannolikt är mycket av den bulkproduktion av mat som importeras framtaget på ett sätt som inte skulle accepteras i svenska besättningar.
Svenska varor vore väl värda sitt merpris om alla kor fick tillgång till mulbete några månader om året, en torr, mjuk bädd att vila sina ömma klövar på under vintern och därtill varje gris en ren och halmad sovplats.
Den inhemska köttproduktionen är i kris och självförsörjningsgraden sjunker i samma takt som ”uteätandet” ökar vilket innebär att ungefär hälften av det kött vi äter är importerat. I Uppsala kommun finns i dag bara ett lantbruk med grisproduktion. Ansvaret faller tungt på LRF att tala om fördelarna med ”lokalt” producerad mat och även se till att djurhållningen bedrivs så att den tål insyn.
I de nordiska länderna har veterinärerna av tradition varit restriktiva i sin antibiotikaanvändning, något som fortfarande avspeglar sig i den läkemedelsstatistik som Helena Jonsson och Sture Johansson hänvisar till. För LRF har detta tillsammans med djurskyddslagen varit ett gott skäl att konsumenterna ska betala lite mer för bättre svensk mat.
Det är därför förvånande att den jordbrukspolitiska treenigheten Landsbygdsdepartementet, Jordbruksverket och LRF driver projektet ViLA Mjölk, där man vill göra antibiotikabehandlingar av kor billigare genom att låta bonden själv ställa diagnos och sen sätta in behandling. Om detta projekt genomförs kommer i det närmaste all antibiotikabehandling av lantbruksdjur att utföras av lekmän utan medicinsk utbildning och som därmed saknar förståelse för vad de gör. Samtidigt som barn med öronvärk inte behandlas för att ”spara på penicillinet” kommer svenska bönder att ha fri tillgång till antibiotika att använda efter eget huvud i sina besättningar.
Det är hög tid för LRF att välja fot i antibiotikadebatten!
Örjan Ljungvall
veterinär
UNT 2/1 2012