De senaste åren har Kina och andra så kallade tillväxtekonomier investerat stort i Afrika. Den ökade kinesiska närvaron saknar dock inte kritik. Är Kina sött eller surt för Afrika?
Den senaste utvecklingsrapporten från UNDP betonar att kontinentens resursrikedomar är ett hopp om utveckling för Afrika. Handeln mellan Kina och Afrika ökade från 6,5 miljarder dollar 1999 till 160 miljarder tolv år senare. Fast mönstret är det vanliga, råvaror exporterades från Afrika för att förädlas i Kina och sen säljas dyrare tillbaka.
För tre år sedan fanns det cirka 2 200 kinesiska företag i Afrika. De har inte vidare gott rykte, till exempel nationaliserades nyligen en misskött kinesisk gruva i Zambia. Strejker och social oro bland anställda är vanligt hos kinesiska företag i Afrika.
Den kinesiska närvaron har lett till ett växande folkligt missnöje som nu också delas av eliten i Afrika som tidigare lovordade de lukrativa kontrakten. Till exempel så varnade Lamido Sanusi, förra chefen för Nigerias centralbank, i Financial Times att Kina agerar lika mycket i egenintresse som västvärlden. Gräsrotsrörelser delar den synen och anser inte att kinesiska företag är något alternativ. Många anser att deras försörjning hotas av den kinesiska konkurrensen. Andra beklagar arbetsförhållandena i kinesiska företag, främst inom gruv- och byggsektorn, som värre än någon annanstans.
Tillväxtekonomiernas (de så kallade Bric-länderna) toppmöte pågår i Durban 26–27 mars. För första gången är Sydafrika värd för gruppen som också består av Brasilien, Indien, Kina och Ryssland.
Långt ifrån alla välkomnar gruppens möte. En bred allians av lokala sociala rörelser har mobiliserat mot toppmötet i Durban. Proteströrelsen anser att Bric-ländernas intresse för Afrika inte medför några förbättringar för kontinentens majoritet av människor.
Den växande konkurrensen om Afrikas resurser kan ändå gagna folket. Men det beror på hur de afrikanska regeringarna hanterar ämnet. African Economic Outlook 2011 påpekade att de flesta afrikanska länder måste förbättra sin förhandlingsposition för att ömsesidighet ska uppnås med utländska partnerskap.
Det lyfter fram statens roll. Huruvida folket gagnas av utländska aktörer beror till stor del på deras politiker och offentliga tjänstemän, men också på deras egna sociala kamp.
Inte ens demokratiskt valda regeringar väljer alltid politik med befolkningens bästa för ögonen. En ansvarsfull stat är en stat som främjar social utveckling för alla medborgare.
En sådan stat inför åtgärder som bidrar till säkerhet och välbefinnande för alla. Det måste också vara en modig stat som vågar bemöta krafter som tar makt ifrån folket. En sådan stat ger legitimitet till makthavarna som kan få igenom avtal som gynnar folket. Då spelar det inte längre någon roll var de utländska aktörerna kommer ifrån.
En ansvarsfull stat i Afrika som kan utnyttja naturresursernas ekonomiska möjligheter som Kina och de andra Bric-länderna erbjuder kan också förnya partnerskapen med de gamla vännerna i Europa.
De nordiska länderna kan stödja ett större förhandlingsutrymme åt afrikanska regeringar samt även främja att kritiska röster som ifrågasätter elitpakten mellan Kina och Afrika kommer till tals. Då krävs att de Nordiska länderna har aktuell och relevant forskning om utvecklingsalternativ i den nya globala miljön och kan på så sätt ge den gamla solidariteten en ny innebörd.
Henning Melber
senior rådgivare och tidigare kanslichef vid Dag Hammarskjöld Foundation
Iina Soiri
direktör vid Nordiska Afrikainstitutet
UNT 27/3 2013