Åsa Hagberg, chef för psykiatridivisionen, har besvarat mitt inlägg om utformningen av Psykiatrins Hus (UNT Debatt 27/4). Tonvikten i hennes inlägg ligger på att bemötande är viktigare än lokaler. Där är vi helt överens, och jag tolkar hennes inlägg som att hon instämmer i min kritik av husets utformning.
Som Åsa Hagberg kanske vet har jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt att utveckla och undervisa om patient-vårdarrelation och kommunikation, och jag önskar så att ni som möter psykiatriska patienter hade fått ett hus som underlättar kommunikationen, som hjälper er, inte stjälper.
Jag har fått en stor mängd reaktioner på min artikel, samtliga faktiskt instämmande (förutom Åsa Hagbergs). Patienter, anhöriga, anställda i Psykiatrins Hus, personer som suttit i arbetsgrupperna under husets framväxt, psykiatriker, psykologer har hört av sig, och budskapet har varit enstämmigt: äntligen sägs det som många andra kunde ha sagt.
Arkitekter brukar inte vara blygsamma när de beskriver vilket budskap deras formgivning har. Deras språk är formen, och i det här fallet är språket i vissa avseenden mycket tydligt. Därför känns det mer som ett debattrick när Åsa Hagberg spekulerar i att min verbalisering av husets vassa och kyliga formspråk är det som skulle skada patienterna, inte arkitekturens språk.
I samma andetag låtsas hon att den enda kritiken gällde entrén, som jag faktiskt inte ens nämner. Kanske är hon själv kritisk till entrén, vilket jag tycker är mycket befogat. De ”missförstånd och felaktigheter” som Åsa Hagberg talar om ger hon inte något enda exempel på.
I försvaret för kontorslandskapen (omskrivet till ”öppna arbetsplatser”) tycks larmsignalerna om tinnitus, koncentrationssvårigheter, sömnstörningar etc från öronkollegerna ha kommit bort. Se exv Läkartidningen nr 22, 2011: ”Öppna kontorslandsakp: ett växande arbetsmiljöproblem”.
Eftersom UAS nu planerar nästa bygge, ett cancercentrum, vill jag fokusera på den viktiga frågan om relationen mellan arkitekter och brukare. Hur ska brukarna (professionen, patienterna) kunna tolka och förstå arkitekternas förslag på det stadium när besluten fattas? Kunde man se vilket kyligt, ödsligt och sterilt hus det skulle bli? Och hur ska brukarna kunna påverka utformningen under resans gång? Var ligger makten?
Är det rimligt att vårdarna i arbetsgrupperna måste slåss intensivt för att rätta till det uppenbara misstaget att glaset skulle vara genomskinligt ända ned till golvet överallt? En person som suttit i en sådan arbetsgrupp skriver till mig: ”Allt var förutbestämt”.
Är det arkitekterna som bestämt att det första som möter den patient som går in genom entrén är en glasvägg, innanför vilken drygt 100 personer i en föreläsningssal har god koll på vilka som kommer? Eller att nästa företeelse (den första som har med sjukvård att göra) är dörren till elchocks-avdelningen? Eller utformningen av slussarna till mottagningarnas väntrum? Eller vissa klaustrofobiskt små samtalsrum på mottagningarna?
Det finns mängder av exempel som kunde tas fram, och jag hör nu hur personalen på olika sätt försöker förmänskliga huset och skapa bättre förutsättningar än de som givits. Jag inser givetvis att personalen är i en speciell sits, när de nu ska göra det bästa av situationen och det inte känns konstruktivt att kritisera det som inte går att ändra.
Jag tycker att Åsa Hagberg tar på sig alltför stort ansvar genom att inte alls diskutera de här frågorna. Det är rimligen inte hon själv och inte heller ”psykiatridivisionen” som bestämt var makten ligger och hur processen ska gå till. Att det funnits en ambition att låta många få diskutera är uppenbart, men problemet är ju att det reella inflytandet tycks mycket begränsat.
Det vore välgörande med en debatt – inte minst internt – om dessa frågor inför planeringen av nästa stora satsning, cancercentrum.
Gunnar Birgegård
prof em i medicin
UNT 6/5 2013