Mångfaldspolitiken kan leda ett land till rikedom och inflytande eller, om den misslyckas, till stora samhällsproblem. Det är lätt att hitta exempel för båda delarna i historien. Men vi behöver inte gå så långt, det räcker med att snegla på Norge. Efter massmordet i somras omfamnade norrmännen sina invandrare och bejakade högljutt sitt lands invandringspolitik. Men det tog inte lång tid innan vi kunde läsa att en del föräldrar inte ville låta sina barn gå i samma skolor som invandrarbarn.
Betänker man de enorma följderna som olika politiska inriktningar i denna fråga kan ha, ter det sig desto märkligare att det på det området fortfarande råder lite kunskap och mycket godtycke. Och den kunskap som finns tas inte om hand som den ska.
Under 90-talet gick jag, tillsammans med en del människor från andra länder, en kurs som anordnades av kommunens dåvarande Integrationsbyrå. Kursen handlade om Sverige: historia och geografi, ekonomi, lagar och bestämmelser, samhällsskick, seder och bruk, skolan och barnuppfostran, den svenska familjen och så vidare. Sedan blev vi handledare till nyanlända invandrare och höll kurser på deras eget modersmål.
Tanken var enkel och klar: om invandrarna måste vänta med att lära sig om det svenska samhället tills de har lärt sig svenska blir det för sent. När man pratar om främlingsfientlighet, främlingsrädsla och liknande begrepp glömmer man lätt att det i första hand är de nyanlända som känner främlingskap. Bara när de har lärt sig om det nya samhället kan de börja röra sig någorlunda fritt och utan rädsla i det. För att de nya invandrarna ska ha en äkta chans att kunna förstå det nya samhället och positionera sig gentemot det måste de redan i ett tidigt skede lära känna det.
I annat fall kommer de nyanlända invandrarna under de två eller tre år som det tar för dem att lära sig språket nästan uteslutande att umgås med sina landsmän och andra invandrare, vilket inte bara försenar deras språkinlärning, utan också leder till att de utvecklar tankar, idéer, attityder och förhållningssätt som bygger på okunskap och fördomar. Dessa spär i sin tur på svenskarnas fördomar och leder till ännu större utanförskap och friktioner.
Mot slutet av kursen fick vi handledare också ordna med en träff mellan våra elever och svenska familjer. Detta var i alla fall något av en ansats till att se integrationen som något dubbelriktat och även ge svenskar chansen att lära känna sina nya och blivande landsmän. Just när det gäller förhållningssätt till barnen lärde de båda föräldragrupperna av varandra.
De nya invandrarna har förstås olika förhållningssätt till sina barn, men de två avgränsande sätten är att antingen familjen, främst männen, är mycket hårda mot sina barn eller så känner de sig, när de förstår vad som är och inte är tillåtet, maktlösa och ger upp sin föräldraroll. Den senare gruppen, som av allt att döma är betydligt större än den första, blir knappast uppmärksammad. När barnen blir stora och börjar ställa till problem dyker de upp i nyheterna, utan att man försöker hjälpa en föräldrageneration som inte vet hur de ska uppfostra sina barn under de nya omständigheterna.
De tidiga kurserna i samhällsorienteringen och sammankomsten med svenska föräldrar hjälpte invandrarna att förstå hur de kan göra för att varken bli för hårda eller för slapphänta. Samtidigt kunde svenska föräldrar se engagemanget hos sina nya landsmän och förstå deras problem i stället för att bemöta dem med en uppsättning fördomar.
Ryktesvis erfar jag att denna modell används i vissa kommuner, men något som skulle kunna bli en ”Uppsalamodell” har av till synes oförklarliga grunder demonterats och med tiden också glömts bort.
Jag efterlyser en diskussion kring denna modell och möjligheterna till att återuppliva den då metoden kan bidra till ett mer hållbart förhållningssätt mellan de nya och de gamla medborgarna.
Reza Rezvani
ordförande Poesi utan gränser
UNT 23/2 2012