Längst ner i vårt samhälle hittar vi de som är psykiskt funktionshindrade, och på den absoluta botten hittar vi de som dessutom lider av utvecklingsstörning och/eller neuropsykiatriska störningar. Detta är människor som ingen vill se. Våra socialskyddslagar och system är utformade efter devisen att man antingen är psykiskt funktionshindrad (och normalbegåvad) eller utvecklingsstörd. Aldrig både och.
Resultatet av detta blir att de individer som trots allt lider av både utvecklingsstörning/ neuropsykiatrisk störning (eller hjärnskada) och psykiska funktionshinder saknar ett tydligt stöd i svensk lagstiftning. Följden blir att både kommuner och landsting upplever att det är svårt att tillgodose dessa individers behov av vård, stöd och fungerande boendeformer. Inte sällan slussas dessa människor fram och tillbaka mellan olika vårdinrättningar och boendeformer, med höga kostnader, låg livskvalitet och bristande utveckling som resultat. I bästa fall. I sämsta fall adderas missbruk, våld och kriminalitet till det bistra resultatet – och slutnotan för detta är det ingen som har modet att fråga efter.
Det enkla svaret är överallt. Inom ungdomsvård och missbruksvård. Inom kriminalvård, rättspsykiatri och allmän psykiatri. Och de är fler än man tror. Bara inom Statens Institutionsstyrelse (SiS) uppskattar man att 15 till 20 procent av de intagna har neuropsykiatrisk och/eller utvecklingstörning.
Tidigare fanns en samlad lagstiftning för utvecklingsstörda och därmed även möjligheten att döma utvecklingsstörda till vård på Specialsjukhus. 1998 försvann möjligheten att ta in icke brottsdömda utvecklingsstörda på Specialsjukhus och i och med införandet av Lagen om stöd och service (LSS) hänvisas utvecklingsstörda till en mängd olika boendeformer, dagliga verksamheter och insatser främst inom kommunen. I de fall det finns psykiska besvär skall den allmänna psykiatrin ansvara för vården. Problemet är då bara att det inte är helt enkelt att samordna alla dessa instanser och tydliggöra vem som ansvarar för vad i vilket skede. Inte minst när det handlar om betalningsansvar. Åtskilliga är berättelserna om svårplacerade individer som åker fram och tillbaka mellan rättspsykiatrin och olika typer av otillräckliga kommunala boendeformer. Otillräckliga, inte för att dessa boendeformer är dåliga i sig, utan helt enkelt för att de inte är utformade för den här gruppens komplexa behov av psykiatrisk vård och boende med intensiv tillsyn.
Hur stor del av dessa människor hittar vi inom kriminalvården? Enligt Gunnar Engström på Kriminalvården, passerade 114 personer med diagnostiserad utvecklingsstörning svensk kriminalvård mellan januari 2000 och mars 2001. Av dessa har 91 personer dömts till frivård, 13 stycken till anstaltsvård och 9 stycken satt häktade. I ett försök att få färskare uppgifter kontaktade vi kriminalvårdens statistikavdelning som konstaterar att man inte har några uppgifter att ge.
I ett samtal med Lars-Håkan Nilsson som är medicinskt sakkunnig inom Kriminalvården, får vi veta att den egna bedömningen är att man har cirka 60–70 utvecklingsstörda i anstalt, men att mörkertalet är stort. Kriminalvården medger själva att man saknar nödvändig kompetens för att kunna göra en riktig bedömning i frågan. Den stora frågan är om kriminalvården verkligen är rätt instans att vårda utvecklingsstörda?
Utvecklingsstörda drabbas i högre utsträckning av psykiska funktionshinder. Enligt en undersökning som genomfördes i Mölndal hade så många som 50 procent av populationen med utvecklingsstörning sökt specialistpsykiatrisk mottagning. Samtidigt visar andra avhandlingar på ökad risk för schizofreni och psykossjukdom. De utvecklingsstörda har alltså större behov av hjälp och stöd och ändå finns ingen övergripande plan för hur det ska ske?
Utvecklingsstörda som lider av psykisk sjukdom behöver särskilda enheter med kompetens och fokus på detta. De har rätt till en kvalificerad vård och behandling som är anpassad efter deras behov och speciella villkor. Utöver de rättigheter som ges i LSS krävs möjligheter till kvalificerad behandling även med tvång. Någon form av slutet eller skyddat boende skulle kunna vara lösningen. Framför allt krävs en övergripande plan och en tydlig ansvarsfördelning som kan säkerställa kvalité och kontinuitet i hela vårdkedjan.
När det handlar om att placera utvecklingsstörda som lider av psykisk sjukdom är kraven på kvalificerad och personalintensiv vård ofta betydligt högre än vad gängse kommunala gruppboenden och liknade klarar av att erbjuda. För den som tittar på vård ur ett ekonomiskt perspektiv kan en personalintensiv behandling verka dyr. Vi vill väcka frågan, vad kostar ett misslyckande? På riktigt? En misslyckad placering leder oftast till att personen ifråga flyttas, inte sällan, tillbaka till sluten psykiatrisk vård – vilket på papperet ser ut att minska kostnaderna. Åtminstone för den enskilda kommunen i fråga. I stället uppstår en betydligt högre kostnad inom landstinget. För att inte tala om den uteblivna utvecklingen och de mänskliga trauman som uppstår.
Många av de handläggare vi möter inom kommunerna känner sig både vilsna och ensamma i ansvaret att hitta en fungerande lösning för människor som samhället helst väljer att inte se. Att kortsiktiga ekonomiska intressen många gånger går före nödvändiga investeringar som kan ge långsiktigt hållbara lösningar och skapa livskvalitet.
Det är dags att öppna ögonen för dessa människor och deras verkliga behov. Först då kan vi undvika att deras liv förvandlas till omänskliga flipperspel där ingen ser till helheten och ansvarar för konsekvenserna. Att fortsätta blunda är garanterat dyrt. Både ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och i termer av mänskligt lidande.
Hans Kåreland
specialist i barn- och ungdomspsykiatri och specialist i rättspsykiatri, Inagården
Dan Liljeberg
samordnare Inagården
UNT 18/7 2011