Med tanke på den senaste veckans händelser i Sverige finns det anledning att uppmärksamma något som ofta tas för givet. Nämligen idrottens roll som bevis för att integration och mångkultur fungerar.
Om en vecka spelar exempelvis Uppsala Basket mot 08 Stockholm Human Rights i Basketligan herr. I de båda lagen finns totalt 24 spelare. 19 av dem är svenskar och 13 av dessa svenskar har utländsk bakgrund. Idrotten är närmast oslagbar vad gäller att motverka rasism, att sprida sunda värderingar och att erbjuda möjligheter att lyckas oavsett bakgrund.
Höj gärna kraven på elitföreningarna i detta avseende, kräv att vi aktivt jobbar i kommunen med att sprida våra värderingar, men kommunen måste hjälpa oss med infrastrukturen (läs arenor) för att vi ska få det genomslag våra värderingar förtjänar.
I den ansedda franska sporttidningen L’Equipe sade Zlatan Ibrahimovic att Friends Arena var fantastisk och att den hjälpte honom mycket, det kändes inte som om han var i Sverige. Den nya nationalarenan inspirerade Ibrahimovic och han i sin tur inspirerade hundratusentals ungdomar. Självklart kan vi få samma effekt i Uppsala. Ibrahimovic förändrar även bilden av Sverige utomlands. Stereotyper utmanas och det är aldrig fel.
Jag säger inte att satsningar inte görs. Det är roligt att Uppsala blivit utsedd till Sveriges femte bästa idrottsstad tack vare sin satsning på arrangemang. Men att satsa på enstaka arrangemang räcker inte för att skapa lokala förebilder.
En infrastruktur för idrotten bör prioriteras så att föreningarna kan satsa professionellt och långsiktigt. Någonstans måste våra förebilder bli stjärnor. Och någonstans måste idrottsföreningarna kunna erbjuda den typ av upplevelse som gör att de kan bli stjärnor och förebilder. Jag är ledsen, men det är uppenbart att nuvarande arenor i dagens skick inte erbjuder det dagens samhälle kräver av idrotten för att fortsätta vara intressant.
Självklart bör också motkraven skärpas. När stjärnorna finns på plats bör de aktivt gå ut i samhället och agera som de förebilder de faktiskt är.
Uppsala Baskets elitspelare har i sina anställningskontrakt att laget totalt ska jobba cirka 100 timmar per vecka i Uppsalas skolor och i sociala projekt. Det gör att kommun och landsting kan spara in ännu mer pengar än de gör i dag.
För vad är det värt för Uppsala kommun när vi arrangerar sommarläger för barn i Gottsunda, Stenhagen, Gränby och Sävja? När vi föreläser på högstadiet om farorna med alkohol, droger och spelmissbruk? När vi får sjätteklassare att skriva på avtal om att inte mobba? För att inte tala om all ungdomsverksamhet. Naturligtvis är det svårt att sätta en prislapp på det, men jag kan slå vad om att den i längden är jämförbar med investeringar i sportens infrastruktur.
Idrottens positiva inverkan underskattas ofta i Uppsala och det kan komma att slå hårt, för vi är på väg att bli omkörda. I omkörningsfilen hittar vi tv-spel och slösurfande på mobilen och vi hittar ungdomar som driver omkring utan vare sig mening eller mål. På lång sikt innebär det försämrad hälsa, mindre tolerans, mer skadegörelse och ett mindre socialt samhälle.
Uppsala kommun bör ta idrotten och dess förmåga att sprida värderingar på fullaste allvar. Sverigedemokraternas frammarsch visar att något inte stämmer. Ställ tydliga krav på ett stort socialt engagemang i kommunen av elitföreningarna och gör samtidigt de investeringar i infrastruktur som krävs för att elitföreningarna ska kunna leverera.
Jobbar vi hårt, smart och tillsammans kommer vi att nå dit.
Johannes Wohlert
sportchef, Uppsala Basket
UNT 20/11 2012