I en debattartikel den 10 oktober kritiserar nio debattörer med Olle Christoffersson och Jonas Sandberg i spetsen Migrationsverket för vår tillämpning av utlänningslagen när det gäller skyddsbehov, återreseförbud och principen om ”barnets bästa” Debattörerna blandar en rad olika begrepp och tycks vara ovetande om att verkets beslut kan överklagas till svensk domstol. Det finns därför anledning att inledningsvis förklara bakgrunden till gällande ordning.
EU:s medlemsstater har enats om gemensamma regler, det så kallade Återvändandedirektivet, som ska gälla när en person har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Sveriges riksdag har införlivat ändringarna i svensk lag och dessa regler gäller sedan den 1 maj 2012. Direktivet anger att personer med avvisnings- eller utvisningsbeslut som inte lämnar Sverige inom angiven tid får ett återreseförbud på mellan ett och fem år beroende på omständigheterna. En sådan omständighet kan vara att man hållit sig undan. Konsekvenserna av Återvändandedirektivet innebär att beslut om återreseförbud kommer att fattas i större utsträckning än tidigare.
Ett av de bakomliggande syftena med Återvändandedirektivet är att öka respekten för de beslut om avvisning och utvisning som beslutas av staternas migrationsmyndigheter och domstolar och regelverket är betydligt strängare än det som fanns tidigare.
Om en asylsökande fått ett avslag på sin ansökan kan man, under vissa förutsättningar, ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd på grund av arbete. Frågan som då uppstår är om ett arbetserbjudande är ett skäl som gör att återreseförbudet ska upphävas. Utifrån lagstiftningen som finns har Migrationsverket gjort bedömningen att enbart ett erbjudande om anställning inte utgör sådant ”särskilt skäl” som krävs enligt bestämmelsen. Det är Migrationsverkets roll att, i avsaknad av ytterligare vägledning i förarbeten eller praxis, tillämpa gällande bestämmelser. Migrationsverket konstaterar dock att Migrationsöverdomstolen nyligen beviljat så kallat prövningstillstånd i ett ärende som avser denna situation och verket välkomnar naturligtvis ytterligare vägledning i prövningen av denna typ av ärenden.
Frågan om bedömningen av principen om ”barnets bästa” återkommer ofta i enskilda ärenden. Det är förståeligt eftersom vad som utgör det bästa för barnet måste avgöras i varje enskilt fall. Bestämmelsen måste dessutom sättas in i det sammahang som regering och riksdag har beslutat om. Barnkonventionen ska beaktas tillsammans med andra konventioner och till slut måste man i varje enskilt ärende göra en proportionalitetsbedömning mellan följderna för ett barn som utvisas, med beaktande av barnkonventionen, och Sveriges intresse att upprätthålla den reglerade invandringen. Detta är förstås svåra avvägningar men de måste enligt lag göras i varje enskilt ärende där barn finns med.
I dag finns ett krav på att ”synnerligen ömmande” omständigheter ska föreligga för att uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Det gäller i ärenden där skyddsskäl saknas. I familjen Xhixhxos ärende har bedömningen av barnets bästa gjorts av Migrationsverket och svensk domstol, som båda slagit fast att det inte funnits juridiskt utrymme att bevilja tillstånd.
Det är bra att enskilda engagerar sig för sina medmänniskor men det är olyckligt när debattörer väljer att kritisera Migrationsverket utifrån "sitt" enskilda ärende eftersom det är betydligt enklare än att sätta sig in i gällande rätt och föra en politisk debatt som åstadkommer verklig förändring.
Fredrik Beijer
t f rättschef, Migrationsverket
UNT 14/10 2013