”Polisen jagade mig hela tiden”. I Comviqs nya reklamfilm är det repliken som återkommer. Vi får följa kioskägaren Karims väg från tjejtjusande pojkvasker i Bagdad till radiojournalist via pjäsförfattare och fäktningsproffs till skådespelare i exil.
Han ifrågasätter både den irakiska regimen och samhällets normer och blir för det tystad, fängslad och misshandlad. Säkerhetspolisens trakasserier tvingar till slut Karim att fly för sitt liv.
Regissören Josef Fares har skapat något så ovanligt som en reklamfilm som visar vad en ung människa kan skapa med sina drömmar, och vad en diktatur kan göra för att krossa dem.
Tariq Alkhizai, som spelar rollen som Karim och vars livshistoria reklamfilmen också bygger på, berättar i en intervju om flykten från Irak till Sverige och känslan av att komma fram: ”Jag kände till slut lugn och ro i själen. Det fanns ingen som förföljde mig längre, ingen säkerhetspolis, inga militärer.”
Det här tar vi för självklart. Men globalt backar demokratin för tionde året i rad.
Karims historia visar på vikten av att stå upp för demokrati och yttrandefrihet. Det är därför vill vi i Liberalerna att svensk utrikes- och biståndspolitik ska ha demokratiutveckling och respekt för mänskliga rättigheter som överordnat mål.
Det är ingen slump att de minst fria länderna också är de fattigaste. Där människor inte får välja sina ledare och uttrycka sig fritt hindras de ofta också från att äga, handla, ärva, belåna eller teckna kontrakt. Det säger sig självt att sådana regler kväver människors kreativitet.
Rätten att rösta och yttra sig är särskilt avgörande för kvinnor. Det går inte att göra skillnad på demokratin och feminismen. Utan en fri diskussion är det svårt att krossa konservativa och patriarkala normer. Flickor som förvägras utbildning förblir beroende av män. Och om kvinnor i fattiga länder inte kan välja sina lagstiftare är risken stor att det inte blir några satsningar på mödravård eller sexuella- och reproduktiva rättigheter.
När jag satt i Alliansregeringen öppnade den svenska ambassaden i Havanna ett internetcafé för dissidenter och andra som ville ta del av ocensurerad information. Det kan låta banalt, men det gör stor skillnad. Caféet är vid sidan av det amerikanska konsulatet en av få platser där kubaner kan kommunicera fritt. På samma sätt blev den svenska ambassaden i Minsk en mötesplats för fria krafter i det vitryska samhället. Den som har följt nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj inser vad det innebär. Vi behöver fler modiga frihetsprojekt för att stötta människor i diktaturer och auktoritära stater att kunna få tycka, tänka och tro fritt. Det blir heller aldrig demokrati utan demokrater på plats.
Jag vill att Sverige mer än något annat ska kämpa för demokratin och fortsätta att stödja enskilda individer som vågar stå upp för frihet och trotsa auktoritära regimer. Historien visar att demokratiaktivister är centrala i övergången från diktatur till demokrati. Det är människor som Karim – eller Tariq – som förändrar världen.
Förra veckan öppnade utställningen Ordets akt på Kulturhuset, för att fira att den svenska tryckfriheten fyller 250 år. I katalogen skriver den irakiske fristadsförfattaren Ashraf Atraqchi att vi aldrig ska ta det fria ordet för givet, att Sverige är en förebild för människor världen över.
Jag håller med honom. Om inte vi vågar stå upp för demokratiska värderingar – vem ska? Är den rödgröna regeringen beredd att öronmärka mer bistånd till frihetsaktivister?
Birgitta Ohlsson,
Utrikespolitisk talesperson och riksdagsledamot (L)