REPLIK. Det “hetaste” just nu inom högre utbildning är MOOCs. Det är en förkortning för Massive open online courses och sägs ibland vara en av de mest omfattande utbildningsreformer mänskligheten har skådat i modern tid. MOOCs är distansundervisning via datorer uppkopplade på nätet. USA leder utvecklingen där ett antal företag säljer MOOCs-kurser via de stora universiteten. Argumenten för MOOCs, som senast lyftes fram av Ibrahim Baylan (5/6) här på UNT Debatt, är att de utgör en ”demokratisk utvidgning av högskolan” eftersom studenter kan studera ”kostnadsfritt”.
Tyvärr har MOOCs inte någonstans inneburit ”kostnadsfri” undervisning, och i stället för de påstådda demokratiska fördelarna, ser vi det motsatta – MOOCs riskerar att göra universiteten mer elitistiska än vad de redan är.
Med MOOCs försvinner dessutom kontakten mellan lärare och studenter och utbildningarna blir förenklade och likriktade.
Vill man att universiteten alls ska kunna bidra till bildning av människor från alla samhällsklasser, ja, då är MOOCs fel väg att gå.
MOOCs är främst en besparingsåtgärd. De lanserades i USA för några år sedan då den ekonomiska krisen slog hårt även mot de rikaste universiteten. Då man inte längre kunde höja studentavgifter fick MOOCs bli en lösning. Lärartjänster drogs in och ambitionerna i grundutbildningarna drogs ner.
Enligt Erika A Kiss (Princeton University), som nyligen föreläste här i Uppsala, lanserades MOOCs som en reform med argumenten att undervisningens kvalitet skulle höjas samtidigt som studenter skulle få tillgång till en större gemenskap. Resultatet, menar hon, är det motsatta.
MOOCs innebär i praktiken inget annat än att man ställer en teveskärm framför studenterna. Där uppträder en föreläsare med hög underhållningsfaktor – de grubblande, problematiserande och inte alltid så attraktiva akademikerna ska studenterna slippa se. Men studenterna får inte ta kontakt med föreläsaren.
Ingen MOOCs-föreläsare lämnar ut sin e-postadress frivilligt till en kurs med 150 000 studenter. Det är till och med så att MOOCs- studenter avkrävs löfte om att aldrig ta kontakt med sin föreläsare. Vad gäller ”gemenskapen” mellan studenterna så består den i att man sitter framför en skärm och klickar, twittrar, och chattar.
Att träffas i verkligheten för fördjupande, problematiserande och reflekterande diskussioner om vad man lär sig, det ingår inte i MOOCs-världen. Erika Kiss liknar därför MOOCs vid de bildbiblar som de illitterata fick hålla till godo med på medeltiden.
De fick se på vackra bilder, men ingen riktig kunskap förmedlades. Och så tycks det vara med MOOCs. 90 procent av alla studenter som tar en MOOCs-kurs lämnar den ofullbordad. Så mycket för demokratiargumentet. Men hur kan då detta vara en så bra affärsidé i USA? Svaret på den frågan avslöjar en djupt elitistisk idé som driver MOOCs-marknaden.
I USA finns en lång tradition vid de högst rankade universiteten av att erbjuda ”continuing education” – kurser för studenter som inte är antagna vid lärosäten. Men det är inte dessa studenter och deras diplom som är attraktiva för de sovrande arbetsgivare eller forskarutbildningar. Det är snarast de redan priviligerade studenterna som kliver genom öppna dörrar in i näringslivet och får de attraktiva jobben. De har sina examina från ”riktiga”, mycket dyra, campusutbildningar vid Harvard och MIT och de backas upp av sociala nätverk som man bildat vid universiteten.
Poängen med systemet är att till en mycket liten kostnad, med begränsade pedagogiska ambitioner på lägre utbildningsnivåer, skapa resurser för prestigefyllda utbildningar och forskarmiljöer. MOOCs är en förlängning av den idén.
Man byter idén med att ha några hundra studenter som betalar tusentals dollar, mot hundratusentals studenter som betalar en eller ett par hundra dollar. Här kan vinster skapas och det är därför MOOCs får starkt stöd från riskkapitalbolag. Priset är ökad segregation: MOOCs-studenterna bildar B-laget.
I Sverige har vi länge tillämpat en helt annan modell. Här är fortfarande den vägledande principen att utbildningen – även på grundnivå – ska hålla hög kvalitet, och att lärarstödet ska vara så starkt att studenter från alla samhällsskikt ska ha en chans att kunna skaffa sig en god högre utbildning och kunna ta sig vidare till forskarnivå. Den processen handlar om mycket mer än faktainlärning som kan mätas med enkla flervalstest.
Den högre utbildningen erbjuder viktiga socialiseringsprocesser där studenter ska utveckla sitt kritiska tänkande och lära sig hur man umgås i en större vetenskapsgemenskap. Studenter betalar inga avgifter eftersom skattebetalarna delar på notan.
Även om det är dyrt att studera så har i vart fall den som klarat gymnasiet en mycket god chans att ta sig in på en högre utbildning. Och hög utbildning är fortfarande den bästa investeringen för att få ett arbete.
Jämlikhetsambitionerna har dock urholkats rejält under senare år. Varje år krymper finansieringen så det blir mindre kvar till satsningar på kvalitet. Antalet lärartimmar per student sjunker, samtidigt som studieplatserna på universitetet blir färre. Här krävs sannerligen satsningar för att skapa ett mer jämlikt Sverige där unga människor från alla samhällsgrupper ges möjlighet till en god universitetsutbildning.
På nittiotalet kastade sig reformivrande politiker över grundskolan med just demokratiargumentet som ledmotiv. Kommunaliseringen ledde emellertid till att kunskapsinnehållet bröts ner på mycket kort tid. Vi har inte råd att begå samma misstag igen. MOOCs är inte vägen framåt för högskolor och universitet i Sverige.
Shirin Ahlbäck Öberg
docent Statsvetenskapliga institutionen
Li Bennich-Björkman
professor, Statsvetenskapliga institutionen
Christer Karlsson
docent Statsvetenskapliga institutionen
Sharon Rider
professor, Filosofiska institutionen
Sten Widmalm
professor, Statsvetenskapliga institutionen
Sven Widmalm
professor, Institutionen för idé- och lärdomshistoria
Uppsala universitet
UNT 17/5 2013