jag säger som Bangladeshs framstående filosof Badruddin Umar: Länge har vi kritiskt analyserat Muhammad Yunus och Grameen Banks verksamhet av den enkla anledningen att Yunus och banken uppträder med mycket höga anspråk. Yunus har en teori som går ut på att säkra lån är varje människas ”födslorätt”. Han hävdar att han framgångsrikt och till stor del lindrat fattigdomen i Bangladesh, och att han 2030 ska sända fattigdomen till ett museum som en forntida relik. Genom detta skrattretande anspråk visar han en beklämmande brist på förståelse för vad fattigdom egentligen är, nämligen resultatet av mänskligt samspel kring produktion och sociala frågor – inte en sak som kan förvandlas till ett arkeologiskt föremål.
De komplicerade turerna i Bangladesh kring Yunus, Nobelpristagaren och mikrokreditbankiren, fortsätter. Utredningskommittén lämnade sin rapport till regeringen 25 april angående påståendena om oegentligheter begångna av Yunus. Trots att han befriades från anklagelserna om att ha missbrukat Norad-pengar (Norad = Norwegian Agency for Development Cooperation), är han alltjämt misstänkt för korruption och maktmissbruk.
Jag tänker inte gå in på Yunus påstådda korruption och på andra kontroverser. Jag kommer endast att reflektera över mikrokrediternas tillkortakommanden vid fattigdomsbekämpning.
1. Mikrofinanssystemet grundar sig på attraktiva men falska premisser om att fattiga människor kan bli rikare genom lån.
I Bangladesh, så som Yunis påpekat, tar människor lån till hundratals inkomsthöjande program på landsbygden. Inget av dessa program gör dock en vinst på mer än 20 procent. Att mikrokreditprogrammet tar ut en ränta på 15–45 procent är i sig ett problem för de fattiga.
2. Finansiärerna har alltid hävdat att mikrokrediten ges till självkostnadspris, bortsett från startkostnaderna. Men räntenivåerna stiger mot 45 procent, ibland högre.
Detta inskränker sannerligen en liten verksamhets möjligheter att återinvestera sin avkastning. Fattiga blir ibland tvungna att sälja allt de äger.
3. De flesta lånen används inte alls för att starta företag, utan till extraordinära utgifter såsom bröllop och begravning, utbildning och sjukvård.
Det är bland annat sådant som leder till skuldsättning.
4. Mikrolån lyckas inte särskilt bra med att på lång sikt skapa blomstrande småföretag. Snarare lyckas de skapa makrovinster åt mellanstatliga eller nationella bolag.
Det blev mycket publicitet kring ”the telephone ladies”, som på 1990-talet tog mikrolån från Grameen Bank och köpte mobiltelefoner av GB-Telenor join venture Grameen Phone, som de sedan hyrde ut. Så står det i de officiella handlingarna, men så var det inte i verkligheten. Rika grannar till kvinnorna fick i själva verket mobiltelefonerna i de fattiga kvinnornas namn och det var sedan de rika som gjorde business.
5. Nästan 30 miljoner deltar i mikrokreditprogram som drivs av mer än 500 organisationer och banker. Om deltagarna i snitt har en familj på tre personer, så berör programmen alltså 90 miljoner människor. I så fall skulle väl Bangladesh vara fritt från fattigdom vid det här laget.
Men situationen är det motsatta. I stället pågår en urbanisering där fattiga drar till städerna. Centrala Dhaka hade 6 miljoner invånare 2001, i dag finns där 14 miljoner.
6. Den vetenskapliga studien av mikrokreditprogram i Bangladesh 2006, gjord av ordföranden i Bangladesh ekonomiska råd, professor Kazi Khalikuzzaman Ahmad, slår fast följande: 20 procent av mikrolåntagarna i Bangladesh har inte råd att äta varje dag. 71 procent har ingen tillgång till sjukvård. 52 procent har dragit ned på antalet måltider för att vara säkra på att kunna betala av på lånet varje vecka. 96 procent känner sig tvingade att betala veckoavbetalningen.
Jag har skrivit till Yunus många gånger för att uppmärksamma honom på dessa fakta. Han var då inte redo att svara sina kritiker. Vid det här laget har han blivit världsberömd för användning av mikrokrediter som medel för utveckling och fattigdomsbekämpning. Nu är detta föremål för en global skandal. Den norska Nobelkommittén har skämt ut Bangladesh som land genom att ge Nobels fredspris till Yunus, som inte har gjort det minsta för att stifta fred. Han är heller inte den som introducerade mikrokrediter. Det var Rabindranath Tagore som kom med idén, som han genomförde genom att grunda en bank i Bangladesh, efter att han vunnit Nobels litteraturpris 1913.
Anisur Rahman
fristadsförfattare i Uppsala, från Bangladesh
Översättning: Maria Ripenberg
UNT 29/4 2011